”Om jag vore en hund skulle man skjuta mig av barmhärtighet”, brukade den svårt astmasjuka skådespelaren Margareta Sachs säga. Hon var väninna till min farmor och dog 31 år gammal av ”skottskada själfmord” år 1919.
Men enligt släktingar bad hon farmor, som då var 24 år, att utföra det som ett barmhärtighetsmord.
Nej, detta ville jag inte ta i.
Ändå blev det en bok om dödshjälp.
Allt började med ett brunt kuvert som jag fick av en äldre släkting 1997. Där har min farmor lagt små tidningsurklipp, handskrivna dikter av Margareta Sachs och brev från hennes mor, kvinnosakspionjären Hilda Sachs. Jag fick kuvertet med orden: ”Det var en väninna som var viktig. Hon bad farmor hjälpa henne att dö.”
Åren gick. Men 2019, hundra år efter Margareta Sachs död, gick jag till arkiven och satte även arkivarier att söka. Det enda som finns om hennes död är noteringen: ”Dödsorsak: skottskada, själfmord.”
En lättnad, då behövde jag inte fördjupa mig i farmors roll. Min research tog en annan riktning: Hur är det att bli ombedd att hjälpa någon att dö?
Farmor grubblade över dödshjälp, eller barmhärtighetsmord, det kan jag se utifrån tidningsklippen hon lagt i kuvertet. I ett av klippen intervjuas drottning Victorias livläkare Axel Munthe, världsberömd för sitt San Michele på Capri, där han säger att en dag ska han skriva en bok om människor han hjälpt att dö: ”Det är en stor sak att hjälpa en människa att dö.”
Det är en stor sak också att bli ombedd att göra det. Oavsett om man säger ja eller nej. Det har jag märkt i intervjuer jag gjort – den närstående som gjort det i hemlighet och den som sagt nej, gråter lika mycket när de berättar. Trots att flera år passerat.
Axel Munthe hjälpte i hemlighet drottning Victoria att dö, berättar Bengt Jangfeldt i biografin En osalig ande. Han hade lovat hjälpa henne att dö. Munthe var inte bara hennes livläkare. Man kan också säga att han var närstående, eftersom de troligen hade en kärleksrelation. Men Munthe tyckte att dödshjälp var en uppgift för läkarna. I Dagens Nyheter 7 februari 1931 säger han under rubriken ”Förkorta dödskamp läkarplikt”:
Jag har kommit till den slutsatsen att läkaren måste hjälpa en patient att dö när han inte kan hjälpa honom att leva. Men det är svårt att säga både ”hur” och ”när”. Och mycket motstånd blir det att övervinna.
Kan man tvinga läkare att ge dödshjälp? Kan det vara en läkarplikt? Munthe tillägger att det finns mycket konservatism hos läkare och särskilt svårt skulle det vara i katolska länder. Men när jag slutför mitt arbete, 2025, tillåter länder som Spanien och Portugal dödshjälp. Men inte Sverige.
Inget land som infört dödshjälp, tvingar dock läkare att göra det.
Men hur förhindrar man att det blir ett sätt för samhället att göra sig av med de som kostar för mycket? De ”undermåliga”, för att använda ett uttryck från rasbiologin.
Efter fem års insamlande av berättelser och intervjuer, blev det till sist en slags reseskildring med farmor som fiktivt resesällskap. Vi har undersökt vad som hänt på 100 år efter Margareta Sachs död. Finns det ett större förbarmande i sjukvården? Och vad pågår i gråzonen när man förkortar ett outhärdligt lidande? Vi reste också arton dagar i Nederländerna, det land som har längst erfarenhet av legaliserad dödshjälp. Det blev intervjuer med ”vanligt folk”, men framtörallt med läkare där för att få svar på frågan: Hur känns det att bli ombedd att hjälpa någon dö? Och att sedan göra det?
I Nederländerna är ”ett outhärdligt lidande” ett krav som måste vara uppfyllt för att få dödshjälp. Alltså ingen tidsgräns, som i Oregonmodellen med max sex månaders återstående livslängd. Men hur tar man reda på om någon lider outhärdligt? Läkaren Joyce de Bruin, som arbetar för Expertise Centrum, uttryckte det som att skala en lök. Att avtäcka lager efter lager för att nå in till kärnan. Vem är du? Varför är ditt lidande outhärdligt? Din granne har det mycket svårare, men vill inte ha dödshjälp. Så varför du?
Ibland behöver hon göra små ”biografier”, intervjuer med släktingar, grannar och gamla arbetskamrater, för att förstå.
Det måste vara individen själv som avgör vad som är ett outhärdligt lidande. Det var nog det viktigaste jag fick med mig från resan till Nederländerna. Respekt för individen. På det sättet blev det en ”uppfostringsresa” för mig. Jag ser inte längre obekanta gamla och sjuka människor genom ett grått raster, som en grå massa.
De framträder i färg. De har blivit individer.
Att fördjupa mig i döden blev livsbejakande.