Föreläsningar

Jag tycker det är roligt att möta publik. På bibliotek, högskolor, muséer och teatrar…
I Göteborg har jag i flera år samarbetat med Levande Historia och föreläst i gymnasieskolor om rasbiologi och genetik idag. Utgångspunkten var min bok Farfar var rasbiolog.
Jag föreläser ofta kring en eller flera av mina böcker. Eller om skrivprocessen och mitt författarskap. Jag är medlem i Författarcentrum och kan bokas genom dem.
www.forfattarcentrum.se/forfattarformedling/forfattare/940/Eva_F_Dahlgren


Läs mer om mina föreläsningar:

 

VAD HÄNDE MED BARNEN?
En föreläsning om oäkta barn, fallna kvinnor och rasbiologi.

Ur Stockholms Tidningen 1927, avdelning ”Diverse”.

Jag berättar om barnen till de ”fallna” kvinnorna. Barnen som ingen ville ha, som skyfflas runt till olika barnhem och fosterhem och som nästan alla stämplats som ”oäkta”.
Jag trodde att jag var färdig med mitt rasbiologiska projekt, när min bok Fallna kvinnor kom ut 2013. Men jag hade sett i arkiven att många av kvinnorna hade fött egna barn. Trots alla könssjukdomar. Vad hände med de barnen? Frågan lämnade mig ingen ro och jag var tvungen att ge mig ner i arkiven igen.
Jag startar på Lilla Hemmet på Kungsholmen i Stockholm. Här vårdas Kerstin, dottern till Karin, en av de prostituerade kvinnorna jag följde i Fallna kvinnor. Lilla Hemmet var världens första asyl för syfilissmittade barn och här tillbringar Kerstin sina första sex levnadsår. Hon var född 1921 och det var även Rut, en annan av flickorna på Lilla Hemmet som jag väljer att följa. Båda blir friska från sjukdomen, och båda placeras 1927 i fosterhem på Gålö i Stockholms skärgård. Gålö som förvandlats till ”fosterbarnens ö”, där arrendetorparna tvingas ta emot närmare 1000 gatubarn och andra fattiga stadsbarn, innan verksamheten läggs ner 1939.
Jag följer Kerstin och Rut genom livet, men ger även röst åt några av de barn som stämplats som sinnesslöa och som placeras på andra anstalter efter Lilla Hemmet.
Liksom Fallna kvinnor bygger Vad hände med barnen? på journaler och handlingar från myndigheter, men också på personliga brev. Om barnens längtan efter, eller ibland fasan för, de biologiska föräldrarna.
I föreläsningen läser jag ur några av breven.
Lyckligtvis är det inte ett totalt mörker. Det går bra för en del av barnen. Det finns människor som fungerar som en slags ledfyrar, som aldrig släcker ner.
Rut dör 2013 och vi är framme i vår tid. Därmed har jag nu avslutat det som kom att bli en tematisk trilogi om människors värde under 1900-talets första hälft. I föreläsningen ger jag bakgrunden till hela projektet och varför jag skrev Farfar var rasbiolog som sedan ledde till Fallna kvinnor.
Min avslutande del, om barnen i folkhemsbyggets och rasbiologins skugga, blev också en bok om förvandlingen av Sverige från ett av Europas fattigaste länder till en begynnande välfärdsstat. Om barn som säljs till lägstbjudande på auktion, utnyttjas som arbetskraft eller vanvårdas till döds. Om en omfattande fosterbarnsindustri som pågår samtidigt med att det moderna välfärdssamhället grundläggs.
Genom alla böckerna i min trilogi löper frågan: Vem är värdefull och vem är undermålig? Och inte minst – vem avgör det?

 

Alla kapitel i ett lands historia är i någon mening mörka, och den kollektiva skammen kan i sig bli något av en industri. En besvärlig terräng, onekligen, där ingen orienterar bättre än Eva F Dahlgren.
… en råstark avslutning på det litterära projekt som började för femton år sedan med ”Farfar var rasbiolog”. Hela tiden har hon rört sig som i ett minfält. När jag slår ihop boken efter en lång dag av obruten läsning, tänker jag att just minröjarna är det största hjältarna i alla krig.
Ur Fredrik Sjöbergs recension i Svenska Dagbladet av Vad hände med barnen? 
https://www.svd.se/fattiga-barn-till-salu

 

 

 

 


FALLNA KVINNOR

Min bok har undertiteln När samhällets bottensats skulle lära sig veta hut. Hur detta skulle gå till i 1920- och 30-talets Sverige berättar jag i denna föreläsning. Det handlar om kvinnliga lösdrivare, de flesta prostituerade, som spärrades in på den statliga anstalten i Landskrona för att tvångsarbeta och fostras till dugliga samhällsmedborgare. Att ha suttit på Landskrona gav en stämpel för livet och de flesta återkom gång på gång. En del tillbringade flera decennier bakom murarna.
Precis som min föreläsning om boken Farfar var rasbiolog handlar det om människovärdering. Vilka var bottensatsen och hur hamnade man där? Samhället ville gömma undan kvinnorna, de betraktades som parasiter som spred moralisk smitta. Men samtidigt skulle de ”vetenskapligt” granskas. Både rasbiologer och Socialstyrelsen ville studera det avvikande, söka en vetenskaplig förklaring till att de inte anpassade sig till samhället. Man försökte ”artbestämma” avvikarna i Linnés och naturvetenskapens anda.
Med hjälp av anstaltsledningen sorterade Socialstyrelsen de intagna kvinnorna i elva olika ”psykologiska typer”. Demimonder stod högst på skalan och Berglärkor lägst. Enligt Socialstyrelsen utgjorde Berglärkorna den verkliga bottensatsen – de djupast förfallna, som höll till i skogsbackar, trånga gränder och kring hamnar.
Rasbiologer besökte anstalten och gjorde skallmätningar och andra rasmätningar på kvinnorna. De talade inte om Berglärkor utan om B-människor. Men gemensamt för rasbiologer och Socialstyrelsen var synen att prostitution låg i generna. Trots fattigdom och nöd – många tvingades gå på gatan för att försörja ”oäkta ”barn” – hävdade Socialstyrelsen att kvinnorna bar på nedärvda anlag som gav bristande motståndskraft mot ”asocialt levnadssätt”.
Man studerade också deras ansikten, eftersom det yttre ansågs avspegla det inre. Brottslingen avslöjade sig bland annat genom oregelbundna anletsdrag. Kvinnorna får omdömen som ”något för stor mun”, ”ett obehagligt brett käkparti”…
Är de djur eller människor?
Jag utformar min föreläsning som en personlig resa, där åhörarna får följa mitt arbete från första gången jag mötte kvinnorna i rasbiologiska institutets fotoarkiv under kategorin ”Brottslingar och andra undermåliga”. Jag gjorde då research för boken om min farfar och blev starkt berörd av porträtten och nakenbilderna på kvinnorna. Jag trodde inte jag skulle orka gräva i deras historia. Men jag kunde aldrig släppa tanken: Vilka var kvinnorna och hur hamnade de på Landskrona tvångsarbetsanstalt? Nu har jag skrivit deras historia och i min föreläsning berättar jag om hur jag följt dem i arkiven, några lever ända in på 1980-talet. Om brutaliteten de mötte, både i bestraffningsmetoder och språket i journalerna. Jag läser också ur brev, som låter dem själva komma till tals. Jag tackar den nitiska anstaltsledningen för att de sparade allt. I arkiven fann jag både beslagtagna brev, avsedda för medfångar, och brev skrivna av kvinnor i tillfällig frihet. Här får vi höra deras egna röster.
Nu känner jag mig färdig med mitt rasbiologiska projekt. Men frågan är: Vilka utgör  bottensatsen idag? Och varför?

Den gedigna forskningen har blivit en viktig och inlevelsefull bok. … Fakta talar sitt alldeles tydliga, grymma, men också kraftfulla, språk, och Dahlgren når genom arkivmaterialet långt ut och in med kvinnornas röster, leder dem in i nutiden, och frågor kring kön, utseende, normalitet och härkomst.
Arbetarbladet
http://arbetarbladet.se/kultur/litteratur/1.6198900-dessa-kvinnor-ansags…

 

 

DET VITA KOLET

Elektriciteten marknadsfördes som Det vita kolet. Det skulle göra livet rent och lätt att leva. I min föreläsning berättar jag om tiden då elektriciteten var ny. Om åren kring förra sekelskiftet med dess teknikoptimism och samtidigt starka skepticism. Människan kunde själv skapa ljus, men innebar det verkligen att Gud inte behövdes? Och vad ska man tro på då? Kan man lita på tekniken, vad händer om naturen slår tillbaka?
Naturvetarna och ingenjörerna gick i spetsen för det nya samhället och man såg ner på intuitionen, det vi ofta kallar ”magkänslan”. Intuitionen betraktades som en sämre sorts tänkande – kvinnligt och ologiskt. Men fattar vi inte ofta bäst beslut om vi litar till den?
Även ockultismen lockade många vid den här tiden. 1889, det år då Eiffeltornet visades upp på världsutställningen, samlade spiritisternas kongress i Paris 40.000 deltagare.
Jag berättar om Strindberg och hans rädsla för elektriciteten, liksom hans guldmakeri I Paris under Infernotiden. Och så förstås om mina släktingar, min farmors föräldrar Axel och Karin Estelle, vars liv i Malmö kring förra sekelskiftet inspirerat till bokens huvudkaraktärer. Axel Estelle var en av pionjärerna inom elektrifieringen av Sverige. Han startade Elektriska Pröfningsanstalten 1892 och var chef för Malmös första elektricitetsverk åren 1901-1906. Hans hustru Karin var intresserad av själen, det undermedvetna och intuitionen. Medan Axel elektrifierade Malmö tog hon tåget till Lund för att lyssna till Hans Larssons föreläsningar om intuition.

 

 

FALLET SIGRID GILLNER

Sigrid kunde inte slänga någonting. Allt stod orört i hennes lilla torp när jag kom dit 30 år efter hennes död. Foto: Mikael Bertmar.
Sigrid kunde inte slänga någonting. Allt stod orört i hennes lilla torp när jag kom dit 30 år efter hennes död.

Boken kom ut hösten 2008 och handlar ytterst om demokratin. Med rådande finanskris har den blivit aktuell på ett sätt som jag aldrig kunde drömma om när jag skrev den. Min föreläsning handlar om 30-talets arbetslöshet, depression och längtan efter en stark man. Hitler kallade sin regim ”den sanna germanska demokratin”. Främlingsfientliga partier idag har ofta ordet demokrati i partinamnet. Men är de demokratiska?

Jag berättar om Sigrid Gillner (1891-1975), som var en av arbetarrörelsens och kvinnorörelsens pionjärer. Hon var med och kämpade fram demokratin i Sverige och blev en av de första sex riksdagskvinnorna. Varför tappade hon tron på folkstyret och lämnade riksdagen 1935? Varför började hon attraheras av Hitlers idéer – trots att hon aldrig var antisemit?
Sigrid var också författarinna och min stora idol under uppväxten. Jag ville bli precis som hon. Det var först i vuxen ålder, när jag höll på med boken om min farfar, som jag upptäckte att hon hade hyllat Hitler. Tack vare hennes gigantiska brevsamling och mängder av politiska dokument kunde jag nysta upp vad som hände i hennes liv. Hon skrev i flera brev till Tage Erlander att hon en gång skulle skriva en bok om vad som bröt ner henne och fick henne att felaktigt tro på Hitler. Den boken orkade hon aldrig skriva och nu blev det i stället jag som gjorde det. Sigrid fick panikångest när hon insåg hur hon blivit lurad av Hitler och lämnade inte sin tomt på trettio år – från krigsslutet 1945 till sin död 1975. Men hon fortsatte att skriva brev och debattera med omvärlden. Sigrid kunde inte slänga någonting och lyckligtvis gjorde inte hennes släktingar det heller. Allt stod orört i hennes lilla torp. Jag fick låna nyckeln och kom dit trettio år efter hennes död. Brev i kakburkar, i hattaskar, bakom sängen… så småningom hyrde jag en mindre lastbil och fraktade iväg trettiofem flyttkartonger med brev, tidningar och politiska dokument. Allt detta finns nu på Carolina-biblioteket i Uppsala.
Sigrid och min farfar lärde känna varandra i det vegetariska matlaget i Uppsala, då de båda var studenter. De höll kontakt hela livet, men Sigrid valde en annan man: Sven Ringenson som också var socialdemokrat. De fick ett stormigt äktenskap. Sven hatade Hitler från första dagen och tog utåt avstånd från Sigrid. Hon stod inte ut med omgivningens förakt i Norrköping, utan flyttade ner till Skåne. Men trots alla påfrestningar gav de aldrig upp varandra.
Föreläsningen handlar också om kvinnofrågan. I stridsskriften Kvinnorna vantrivas 1935 skrev Sigrid Gillner att det är vansinne att bilda kvinnoförbund. De blir bara filialer till männen, där kvinnorna får plocka smulorna från männens bord. Boken väckte ett ramaskri, eftersom hon då själv var styrelseledamot i socialdemokratiska kvinnoförbundet.

 

 

FARFAR VAR RASBIOLOG

Utifrån min bok med undertiteln En berättelse om människovärde igår och idag föreläser jag om värdering av människor. Från 30-talets skallmätningar till dagens genteknik.

Vem är värdefull och vilka har rätt att födas? Det är ett tema som är minst lika aktuellt idag i och med fosterdiagnostikens alltmer förfinade möjligheter att välja barn.
Det var en slump att jag 1996 upptäckte att min beundrade farfar varit rasbiolog. Han hade då varit död i tjugo år och jag trodde att han bara sysslat med blommor och fjärilar. Sedan dess har jag intresserat mig mycket för genetik, särskilt de etiska aspekterna. Och frågan: Vad är vetenskap? På 1920-, 30- och 40-talet ansågs rasbiologi vara vetenskap och vi hade en professur i ämnet.
Vad kommer våra barnbarn att säga om oss och vår tid?
Jag berättar om min släkthistoria och om farfar, som föreläste runtom i landet. Han pläderade för att bevara den nordiska rasen genom att skaffa många långa och blonda barn. Ändå gifte han sig med min lilla farmor. Hon var 1,47 lång och hade sydeuropeiskt påbrå. De fick fyra barn, ingen blev lång och blond. Min faster upplevde att hon var en ”minusvariant”, fysiskt sett, som inte hade rätt att fortplanta sig.
Jag berör också om min tid som ”pryo” på institutionen för medicinsk genetik i Uppsala. Om möjligheterna med den nya gentekniken att säkrare diagnostisera sjukdomar och skräddarsy behandling. Men också om fosterdiagnostikens alltmer förfinade möjligheter att välja och välja bort barn. Och om mina möten med människor som upplever sig som dagens ”minusvarianter”, de som får nobben av försäkringsbolagen för att deras gener anses för dåliga.

 

 

DET HÄR ÄR INTE JAG

I Inferno beskriver Strindberg sin kris och hur han får diagnosen neurasteni, det vi idag kallar utbrändhet eller utmattningsdepression.
I Inferno beskriver Strindberg sin kris och hur han får diagnosen neurasteni, det vi idag kallar utbrändhet eller utmattningsdepression.

Utifrån min dokumentärroman Det här är inte jag föreläser jag om utmattningsdepression och vägen tillbaka. Boken är en skildring inifrån av en sjukdom som inte syns utanpå.
Det dokumentära i romanen är själva sjukdomsupplevelsen. Jag berättar om min väg från högpresterande journalist till en person som inte ens klarade av att koka kaffe, ännu mindre betala räkningar. Om hur det är att förlora sig själv, känslan av att en främling bor i ens kropp. Och om skammen att känna sig dum, att ha en djup depression – en psykisk sjukdom.
Bokens huvudperson Felicia, liksom jag själv, fann tröst hos Strindberg. I boken Inferno beskriver han samma symtom, hjärtklappning och panikångest, men hundra år tidigare. Det kallades då neurasteni. Strindberg reagerade på elektriciteten och telegrafen. Idag är det kanske datorerna och all information? Är det alltså en gammal sjukdom?
Men allt kan inte bara bero på individen. Måste vi inte fråga oss om vi utformar våra arbetsplatser så att vi har arbetsro. Tar vi hänsyn till att vi är olika? Det som en del tycker är ett stimulerande brus, är en plåga för andra.
Jag berättar om min väg tillbaka till livet och arbetslivet. Som högpresterande skulle jag bli frisk fortare än alla andra. Men det tog nästan tre år tills jag var tillbaka på heltid. Och fortfarande har jag lägre stresströskel.
Hur kan man hantera tillvaron när man har mindre energi och är mera stresskänslig? Och vad kan vi lära oss av hjärnforskningen? Det negativa är att en del av hjärnan tycks skrumpna av långvarig stress. Det positiva är att den kan återhämta sig. Men hur ska vi sköta hjärnan? Jag berättar om det nya begreppet ”hjärnergonomi” och vad vi kan tillämpa av de nya kunskaperna.

 

 

STRINDBERG OCH NERVERNA

”Hjärtångesten, bröstbeklämningen, hjärtklappningen…”
I den här föreläsningen berättar jag mer om Strindberg och diagnosen neurasteni. Och om likheterna med vår tids utbrändhet.