Min nya bok Om jag vore en hund

https://www.forum.se/bocker/269552/om-jag-vore-en-hund

TV-intervju:

Här berättar jag om boken i TV4 Nyhetsmorgon:
https://www.tv4play.se/klipp/422ca60d91a0cf979abd/video-de-svara-samtalen-kring-dodshjalp

Pressröster:

Varje bokcirkel i höst bör ha denna bok i sitt schema, Jacob Carlander i Upsala Nya Tidning:
https://www.unt.se/kultur/recension/artikel/eva-f-dahlgren-vacker-debatt-med-bok-om-dodshjalp/rx7oyk8l?

En känslig reportagebok om en av vår tids stora frågor, Roland Poirier Martinsson i Göteborgs-Posten:
https://www.gp.se/kultur/litteratur/litteraturrecension/recension-om-jag-vore-en-hund-av-eva-f-dahlgren.4493106d-b514-4f91-b54a-1d809e29d732

Det finns redan svenska läkare som hjälper människor att dö, Farshid Jalalvand i Sydsvenska Dagbladet:
https://www.sydsvenskan.se/2025-06-10/det-finns-redan-svenska-lakare-som-hjalper-manniskor-att-do/

Dahlgren har skrivit en desperat bok om dödshjälp, Fredrik Sjöberg i Svenska Dagbladet:
https://www.svd.se/a/73zqA8/recension-om-jag-vore-hund-av-evaf-dahlgren

Dödshjälp är ett blytungt ansvar för en människa, Malin Krutmeijer i Aftonbladet
https://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/a/Xj05nE/recension-om-jag-vore-en-hund-av-eva-f-dahlgren

Denna bok rekommenderas som underlag till diskussion för alla i vården, Gunilla Brodda Jansen i Läkartidningen
https://lakartidningen.se/aktuellt/recensioner/2025/05/bok-att-anvandas-for-diskussion-om-dodshjalp/

”Dahlgren har skrivit en grundlig, engagerande och viktig bok om dödshjälp, som visar hur komplex och svår frågan är. Helhetsbetyg 4: Mycket bra.”
Håkan Stenow, Bibliotekstjänst nr 9/2025

Om jag vore en hund

”Om jag vore en hund skulle man skjuta mig av barmhärtighet”, brukade den svårt astmasjuka skådespelaren Margareta Sachs säga. Hon var väninna till min farmor och dog 31 år gammal av ”skottskada själfmord” år 1919.
Men enligt släktingar bad hon farmor, som då var 24 år, att utföra det som ett barmhärtighetsmord.

Nej, detta ville jag inte ta i.
Ändå blev det en bok om dödshjälp.

Allt började med ett brunt kuvert som jag fick av en äldre släkting 1997. Där har min farmor lagt små tidningsurklipp, handskrivna dikter av Margareta Sachs och brev från hennes mor, kvinnosakspionjären Hilda Sachs. Jag fick kuvertet med orden: ”Det var en väninna som var viktig. Hon bad farmor hjälpa henne att dö.”

Åren gick. Men 2019, hundra år efter Margareta Sachs död, gick jag till arkiven och satte även arkivarier att söka. Det enda som finns om hennes död är noteringen: ”Dödsorsak: skottskada, själfmord.”
En lättnad, då behövde jag inte fördjupa mig i farmors roll. Min research tog en annan riktning: Hur är det att bli ombedd att hjälpa någon att dö?

Farmor grubblade över dödshjälp, eller barmhärtighetsmord, det kan jag se utifrån tidningsklippen hon lagt i kuvertet. I ett av klippen intervjuas drottning Victorias livläkare Axel Munthe, världsberömd för sitt San Michele på Capri, där han säger att en dag ska han skriva en bok om människor han hjälpt att dö: ”Det är en stor sak att hjälpa en människa att dö.”
Det är en stor sak också att bli ombedd att göra det. Oavsett om man säger ja eller nej. Det har jag märkt i intervjuer jag gjort – den närstående som gjort det i hemlighet och den som sagt nej, gråter lika mycket när de berättar. Trots att flera år passerat.
Axel Munthe hjälpte i hemlighet drottning Victoria att dö, berättar Bengt Jangfeldt i biografin En osalig ande. Han hade lovat hjälpa henne att dö. Munthe var inte bara hennes livläkare. Man kan också säga att han var närstående, eftersom de troligen hade en kärleksrelation. Men Munthe tyckte att dödshjälp var en uppgift för läkarna. I Dagens Nyheter 7 februari 1931 säger han under rubriken ”Förkorta dödskamp läkarplikt”:

Jag har kommit till den slutsatsen att läkaren måste hjälpa en patient att dö när han inte kan hjälpa honom att leva. Men det är svårt att säga både ”hur” och ”när”. Och mycket motstånd blir det att övervinna.

Kan man tvinga läkare att ge dödshjälp? Kan det vara en läkarplikt? Munthe tillägger att det finns mycket konservatism hos läkare och särskilt svårt skulle det vara i katolska länder. Men när jag slutför mitt arbete, 2025, tillåter länder som Spanien och Portugal dödshjälp. Men inte Sverige.
Inget land som infört dödshjälp, tvingar dock läkare att göra det.

Men hur förhindrar man att det blir ett sätt för samhället att göra sig av med de som kostar för mycket? De ”undermåliga”, för att använda ett uttryck från rasbiologin.

Efter fem års insamlande av berättelser och intervjuer, blev det till sist en slags reseskildring med farmor som fiktivt resesällskap. Vi har undersökt vad som hänt på 100 år efter Margareta Sachs död. Finns det ett större förbarmande i sjukvården? Och vad pågår i gråzonen när man förkortar ett outhärdligt lidande? Vi reste också arton dagar i Nederländerna, det land som har längst erfarenhet av legaliserad dödshjälp. Det blev intervjuer med ”vanligt folk”, men framtörallt med läkare där för att få svar på frågan: Hur känns det att bli ombedd att hjälpa någon dö? Och att sedan göra det?

I Nederländerna är ”ett outhärdligt lidande” ett krav som måste vara uppfyllt för att få dödshjälp. Alltså ingen tidsgräns, som i Oregonmodellen med max sex månaders återstående livslängd. Men hur tar man reda på om någon lider outhärdligt? Läkaren Joyce de Bruin, som arbetar för Expertise Centrum, uttryckte det som att skala en lök. Att avtäcka lager efter lager för att nå in till kärnan. Vem är du? Varför är ditt lidande outhärdligt? Din granne har det mycket svårare, men vill inte ha dödshjälp. Så varför du?
Ibland behöver hon göra små ”biografier”, intervjuer med släktingar, grannar och gamla arbetskamrater, för att förstå.

Det måste vara individen själv som avgör vad som är ett outhärdligt lidande. Det var nog det viktigaste jag fick med mig från resan till Nederländerna. Respekt för individen. På det sättet blev det en ”uppfostringsresa” för mig. Jag ser inte längre obekanta gamla och sjuka människor genom ett grått raster, som en grå massa.
De framträder i färg. De har blivit individer.

Att fördjupa mig i döden blev livsbejakande.

Vad hände med barnen? – Nu som pocket

Även min bok Vad hände med barnen? finns tillgänglig som pocket. Därmed har bokförlaget Thorén & Lindskog givit ut hela min trilogi i detta behändiga format.
Boken avslutar mitt tema människors värde under första delen av 1900-talet. Del ett är Farfar var rasbiolog och del två Fallna kvinnor.

Jag har blivit hedersdoktor i medicin

För drygt tjugo år sedan kände jag min döde farfars knackning mot mitt huvud. Jag satt på biblioteket och återupplevde plötsligt hur han knackade oss barnbarn försiktigt med sin doktorsring och utbrast: ”Åh, vad du har vuxit!”
Minnen av farfar och farmor och våningen i Uppsala rasade fram. Det blev upprinnelsen till mitt författarskap och boken Farfar var rasbiolog. Ett återkommande tema i flera av mina böcker är alltsedan dess: vem är värdefull, vem är undermålig och vem bestämmer det?
I januari 2019 fick jag en egen doktorsring – av medicinska fakulteten på Uppsala universitet.
En finare hedersbetygelse hade jag inte kunnat få.

Här finns en liten film från promoveringen:
https://media.medfarm.uu.se/play/kanal/449/video/8569

Det här är inte jag – nu som ljudbok

Ungefär samtidigt som jag utsågs till hedersdoktor, gjorde Bonnier Audio min dokumentärroman Det här är inte jag tillgänglig som ljudbok.
I motiveringen till Adlerbertska kulturstipendiet 2006 lyfter man fram hur mina böcker Farfar var rasbiolog (2002) och Det här är inte jag (2005) ”på vitt skilda vis men lika alarmerande ringat in prestationskulturens mörka sidor. Den ena om en man som inte vill kännas vid det som inte är perfekt. Han tar vetenskapen till hjälp och blir rasbiolog. Den andre skildrar inifrån en kvinna som inte förmår uppfylla vardagens krav utan ramlar ner i ett strindbergskt inferno av skuldkänslor och självkritik. Mot panikångesten har hon bara piller till hjälp. Det är vår egen tid det handlar om.”

Farfar var rasbiolog på tyska

Sedan oktober 2019 finns Farfar var rasbiolog tillgänglig på tyska på Wallstein Verlag, i översättning av Benedikt Grabinski.
Klaus Taschwer, Der Standard: Eine berührende und lehrreiche Aufarbeitung einer schwierigen Familiengeschichte.

Vad hände med barnen?

Min näst senaste bok, Vad hände med barnen? (Forum förlag), kom våren 2017. Det är en uppföljning av Fallna kvinnor (Forum förlag) från 2013. Boken om de ”fallna” kvinnornas barn avslutar min trilogi om människors värde under första delen av 1900-talet. Del ett och två var Farfar var rasbiolog och Fallna kvinnor.

Hela trilogin finns också tillgänglig som ljudbok (Bonnier Audio). Alla tre finns dessutom som pocket (Thorén & Lindskog förlag).

Läs recensioner av Vad hände med barnen? Hur de minsta blev en handelsvara – uppföljningen av Fallna kvinnor:

Svenska Dagbladet:
https://www.svd.se/fattiga-barn-till-salu/om/bokvaren-2017

Göteborgs-Posten:
http://www.gp.se/n%C3%B6je/med-respekt-och-v%C3%A4rme-om-barnen-som-ingen-ville-ha-1.4274317

Aftonbladet:
http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/a/q98We/upprattelse-for-de-svikna-barnen

Läs även intervjun i Dagens Nyheter:
http://www.dn.se/arkiv/insidan/de-bortglomda-barnen-saldes-till-den-som-bjod-lagst/

Bakgrunden till boken: När jag arbetade med min förra bok Fallna kvinnor, kunde jag se i arkiven  att många av kvinnorna skyfflats runt som barn, till olika barnhem och fosterhem. Flera av dem födde sedan egna barn. Vad hände med dem? Jag återvände till arkiven för att försöka besvara den frågan och resultatet blev min nya bok. Liksom Fallna kvinnor bygger Vad hände med barnen? också på personliga brev. Om längtan efter, eller ibland fasan för, de biologiska föräldrarna.
Mitt övergripande tema är det ”oäkta” barnets låga status, prissättningen när de placeras i fosterhem. För samtidigt som det moderna välfärdssamhället grundläggs, förekommer en omfattande fosterbarnsindustri i Sverige. Framförallt ”oäkta” barn annonseras ut eller säljs till lägstbjudande på auktion. Många utnyttjas som arbetskraft, en del vanvårdas till döds.
Parallellt skapar filantroper ”fosterbarnens ö” på Gålö i Stockholms skärgård, där arrendetorparna tvingas ta emot närmare 1000 fattiga stadsbarn, innan verksamheten läggs ner 1939. Genom materialet ljuder frågan: Varför lämnades jag bort?
Det blev en bok om barnen som ingen ville ha.

Vad hände med barnen? är utgiven på Forum bokförlag. Boken avslutar min tematiska trilogi om människors värde under 1900-talets första hälft, med Farfar var rasbiolog och Fallna kvinnor som del ett och två.