Texten STRINDBERG FÖRSTOD MIG inledde Helsingborgs Dagblads kultursidas serie ”Min Strindberg” och publicerades den 24 december 2007.
När Strindberg kommer till Lund strax före förra sekelskiftet möter han en gammal vän och frågar:
”-Kan man sova om nätterna här i Skåne?
-Inte just! Alla människor klaga över att de ha maran, bröstbeklämning, affektioner åt hjärtat.
– Så lägligt jag då har kommit, eftersom detsamma just är fallet med mig.”
Strindberg hade många kriser, men den så kallade Infernokrisen (1894-97) var nog den djupaste. Det är i alla fall den som sysselsatt flest psykiatriker.
Jag är inte psykiatriker. Men när jag själv drabbades av ”bröstbeklämning, affektioner åt hjärtat” bar jag den lilla pocketboken Inferno i innerfickan, tätt mot bröstet. Den blev mitt ankare, min trygghet. I Inferno bekriver Strindberg symtomen. Jag kände igen dem – nästan alla.
Strindberg kom över sin kris och inte bara det. Den följdes av en oerhört kreativ period – han skrev 20 dramer på fyra år. Alltså måste det kunna gå över. Det måste gå att få bukt med ångesten, hjärtklappningen och oförmågan att skriva. Strindberg gav mig tröst.
Jag minns inte när jag mötte honom första gången. Troligen var det i tonåren. Jag läste Tjänstekvinnans son och sedan var jag fast. Jag fann en syskonsjäl. En man, född mer än 100 år före mig, och dessutom kanske kvinnohatare? Men det är inte för hans kvinnosyn jag tycker om hans författarskap, lika litet som jag beundrar Dostojevskijs för hans antisemitism.
Nej, det är själva positionen i tillvaron. Förhållningssättet till människor och samhälle: Att alltid angripa förljugenheten. Att riva kulisserna.
Att läsa Strindberg är för mig som att öppna fönstret. Jag får frisk luft.
Vad var Infernokrisen? Blev Strindberg psykiskt sjuk? Experterna har beskrivit Strindberg som hysterisk, schizoid, borderline, paranoid, missbrukare, psykoinfantil, hjärnskadad, schizofren, epileptiker…
Kanske var han bara trött? Överansträngd?
I hans samtid var det många som ansåg att han var galen – en vulgär författare som borde censureras och åtalas. Själv odlade han inte denna bild. Han var rädd för sinnessjukdom, det var liktydligt med att spärras in.
I Inferno berättar han:
”Jag börjar med att besöka läkarne. Den förste påstår att jag lider av nevrasteni; den andre har klart för sig att det är angina pectoris; den tredje paranoia, således sinnessjukdom; den fjärde emfysem…Detta är tillfyllest för att jag kan känna mig skyddad mot att inspärras på dårhus.”
Den första diagnosen, nevrasteni, var dåtidens namn på det vi idag kallar utbrändhet eller utmattningsdepression. Och det är så jag läser Inferno: Vi hade samma sjukdom.
För Strindberg började det med att den litterära inspirationen sinade. Privat hade han också trasslat till det.
I Berlin hade han haft ett förhållande med norskan Dagny Juel. De tillhörde båda konstnärskotteriet på krogen Zum Schwarzen Ferkel tillsammans med andra skandinaver som Edward Munch, Ola Hansson och Bengt Lidforss. Dagny Juel blev sedan älskarinna åt Bengt Lidforss och gifte sig så småningom med en av Strindbergs vänner, den polske poeten Stanislaw Przybyszewski. Strindberg börjar hata Dagny Juel, misstänker att hon förtalar honom, påstår att han är en dålig älskare.
Han har också snabbt både gift sig och brutit med den tyska journalisten Frida Uhl.
I augusti 1894 reser han till Paris, där man redan uppfört Fröken Julie och Fordringsägare. Han tar in på det lilla pensionatet Hôtel Orfila på Rue d´Assas och ägnar sig åt naturvetenskapliga experiment. Han försöker göra guld.
Det är här Infernokrisen kulminerar. Han känner sig utsatt för mordförsök. ”En elektrisk ström söker mitt hjärta, lungorna upphöra att funktionera…”
Strindberg var förföljd av elektricitetsapparater och elektriker. Och den som skickar elektriska strömmar genom väggen är ryssen Popoffsky. Ett fingerat namn för Dagny Juels man, poeten Stanislaw Przybyszewski.
Jag försökte inte göra guld. Och jag var inte förföljd av elektriker. Däremot av telefoner. Det ringde överallt, till och med i Botaniska trädgården. Det var inte till mig, det visste jag, men varje signal fick hjärtat att rusa: Vem är det, vad är det nu jag måste göra, eller borde ha gjort?
Kanske stämmer det att utbrändhet inte är någon ny sjukdom? Vid förra sekelskiftet var det elektriciteten, ångmaskinen, telegrafen, som gjorde folk uppjagade. Nu är det…jag gissar på datorerna och all information.
Alla ljud förstorades och dånade i mitt huvud. Jag tålde inte ens ett element som susade. ”…susningen i öronen, vilken liknar bullret från en vattenkvarn”, som Strindberg formulerar det.
Jag promenerade på kvällarna, i skydd av mörkret. Smög omkring i skuggan av de presterande. Overklighetskänslan: Detta kan inte vara jag. Strindberg skriver i Inferno: ”Tänka sig, att sex veckor förut satt jag här vid borden; min teaterdirektör lät bjuda sig av mig och tilltalade mig med käre mästare; tidningsmän ävlades om att interviewa mig, fotografen utbad sig äran att få sälja mitt porträtt. Och nu: tiggare, en brännmärkt man, utstött ur folks umgänge!
Piskad, ryggbruten, jagad till döds stryker jag utefter boulevarden som en nattsvärmare och drar mig tillbaka i min håla hos de pestsmittade. Här stänger jag in mig på mitt rum, här är mitt hem.”
Efter ”en fasans natt” på Hôtel Orfila, flyr Strindberg till Skåne. Till läkaren Anders Eliasson i Ystad, en av hans beundrare. Han ordineras kallvattenkur och Sulphonal till natten. Och naturen läker. ”Tystnaden i Skurup lugnar”, skriver han i ett brev. Idag finns det rehabiliteringsträdgårdar för utbrända.
Jag äter valnötter. Det är bra för hjärnan anses det, eftersom de är rika på omega 3-fetter. Att just valnötter är bra, är lätt att komma ihåg. De ser ut som hjärnan. Det sammanträffandet skriver även Strindberg om, i En Blå Bok.
Jag läste Strindberg. Och han läste Swedenborg. Naturforskaren Emanuel Swedenborg som blev andeskådare och obehindrat umgicks med andar.
”Allt det som vederfarits mig återfinnes hos Swedenborg; hjärtångesten (angina pectoris), bröstbeklämningen, hjärtklappningen, vad jag kallade den elektriska gördeln, allt finnes där…” Swedenborgs stora projekt var att vetenskapligt bevisa att själen är odödlig. Och var den sitter. Inte konstigt att han blev utmattad.
Genom att läsa Swedenborg fick Strindberg en ny syn på de hotande makterna. De blev vänligt sinnade och ville leda honom in på den rätta vägen. Han övervägde att bli katolik och starta ett kloster. Det gjorde han inte. Men han kom alltså in i en stark kreativ period.
Jag hittade andra metoder för att bli frisk. Men att jag läste Inferno var nog en starkt bidragande faktor.
Strindberg förstod mig. Det var skönt att vara två.
Eva F Dahlgren
(Publicerad i Helsingborgs Dagblad 24 december 2007)