När jag upptäckte att min farfar varit aktiv vid Rasbiologiska institutet i Uppsala bestämde jag mig för att aldrig publicera en rad om det. Jag ville veta mer, men tänkte att det skulle bli mitt privata projekt. Så blev det inte. Jag skrev en essä för tidskriften Moderna Tider, som publicerade den i aprilnumret 1998 under rubriken FARFAR VAR RASBIOLOG. Det blev upptakten till min bok med samma titel, som kom ut 2002.
Professor KV Ossian Dahlgren var en av Sveriges ledande botaniker.
Dessutom var han en av Sveriges ledande rasbiologer.
Dessutom var han min farfar.
Vart leder spåren från hans efterlämnade minnen och verk?
Jag nådde just över skrivbordskanten, precis tillräckligt för att se huvudskålen med zigzag-randen, skallen där farfar hade gem och gummisnoddar.
Knackningen mot min hjässa var försiktig, nästan ömsint. De smala långa fingrarna med den då alltför stora doktorsringen trevade sig fram, utforskande och sökande: ”Åh, vad du har vuxit!”
Hade jag vuxit? Var skallen tillräckligt stor? Var den inte alltid mindre än mina bröders och manliga kusiners och hade jag inte därför mindre hjärna?
Farfar var så tunn, samtidigt så överväldigande. Spikrak i ryggen. Professor. Han fanns i uppslagsboken. Han hade sitt porträtt i olja. En gång om året stod vi där, barnbarnen, på led. En och en gick vi fram till skrivbordet.
Ett kyligt drag längs parkettgolvet från fönstret som stod på vädringsglänt. Man kunde höra klockorna slå i Uppsala domkyrka. Blommor i krukor, i glas, i kolvar, hos farfar blommade det fast det var vinter.
Vems skalle var det som låg där och liksom vaggade vid minsta beröring? Varför fanns det en söm och varför löpte den i zigzag? Hur såg min egen söm ut, kunde den bli otät, alla tankar plötsligt läcka ut. Kunde skallen bli alldeles tom?
När jag var tjugofyra år dog farfar. En botaniker som såg på sitt åldrande utan sentimentalitet – en biologisk process som alla andra. Kistan var klädd med årstidens vilda växter, precis som han önskat, så gott det nu gick i december.
För två år sedan läste jag minnestalet som hölls vid jordfästningen. Omtyckt pedagog. Nyfiken och entusiastisk. Motsägelsefull. En stor utmaning för sin närmaste omgivning. Jag fastnar för följande rader: ”Somliga människor har liksom en glasvägg mellan sig och omgivningen.”
Jag kom aldrig bakom den väggen. Men måste det vara för sent? Jag bestämmer mig för att krossa den. Jag ska lära känna farfar, förstå honom, denne man som på många sätt dominerat mitt liv och mitt yrkesval. Kan en kvinna tänka? Kan hon skriva?
Minnena blixtrar, står på kö som otåliga diabilder.
Vi sitter församlade i matsalen med farfar i högsätet. Jag får inte röra osten. Bara farfar har den rätta bakteriefloran. Han har ett mikroskop på skrivbordet och om jag vill kan vi titta på mina bakterier där. Han darrar lite på handen, skramlar med osthyveln mot assietten, fördelar till alla barn och barnbarn. Ljuset spelar i prismorna från kristallkronan. De vuxna dricker rött vin i slipade glas och farfar har återigen hällt muskot i den röda saften. Jag grinar illa.
Barnbarnen runt farfar och hans sekretär. Ur en liten låda plockar han fram hår från släktingar, levande och döda. Gamla brev och dagböcker. Bröllopsskor i siden från hans mormor och mor.
Men farfar är framförallt vetenskapsman. Han säger hela meningar på latin, han vet massor, kanske rentav allt? Han kan berätta om resor till Afrika, om konstiga saker när det blir fel i naturen, fåglar med fyra fötter och två huvuden.
I den långa mörka hallen har han draglådor i trä. Här bor insekterna – skalbaggar och fjärilar – med skimrande kroppar och spröda vingar. Några delvis malätna, alla genomstungna av nålar. Uppställda som trupper på led. Jag ber ofta om att få se på insekterna. Han drar ut en låda, han berättar – och jag är honom nästan nära.
Farmor fladdrar som en ängslig fjäril genom våningen. Dukar frukostbordet på kvällarna. Tunna tekoppar, glas, assietter, skedar, små gafflar. Lägger ett stort plastskynke över. ”Jag kan inte sova annars. Om något skulle fattas, något ligga fel, om farfar…”
Plågorna från hjärtat, som inte vill arbeta som det ska. Digitalis, heter lindringen. Han systematiserar och ordnar. Brev och skrifter ska doneras till Carolina-biblioteket. Carolina – där finns ju Silverbibeln! Så stor är alltså farfar.
Handskriftsavdelningen på Carolina kör fram K.V. Ossian Dahlgrens brevsamling – en hel vagn med konvolut. Jag börjar plocka på måfå. Brev från professorer, läkare och andra akademiker. Jag får upp en verksamhetsberättelse från Lantbrukshögskolan. ”Undertecknad övertog 1933-34 professor Herman Lundborgs föreläsningar om ärftlighet och rashygien”.
Rashygien? Var det inte blommor farfar sysslade med?
Forskningsresanden Sten Bergman skriver till farfar att han övernattat, natt efter natt under bar himmel, i 30-40 graders kyla på tundran i Kamtjatka. I Uppsala är det 19 grader varmt. Jag fryser.
Borde jag ha vetat, borde jag ha förstått? En av gästerna hos farfar och farmor var under alla år Bertil Lundman, docent i fysisk antropologi. Det var med skräckblandad förtjusning jag hörde berättas om hans besök. Om hur han spottade ut räkskalen direkt på mattan. Hur han cyklade runt i Dalarna och mätte skallar och näsor på befolkningen. Han hade besiktigat mammas skalle och konstaterat att den dög. Långskallig. Bonddotter från Dalarna. Men farmor – hon höll inte måttet, hon måste komma från ”en märklig alpin ras”, hade han sagt. Jag träffade aldrig Lundman, men han har alltid funnits där, någonstans i min barndoms kuliss.
Jag läser allt jag kommer över av farfar. Han var botanisk genetiker. Växtförädlare. Men steget till människoförädling var tydligen kort. ”Genom att metodiskt tillämpa ärftlighetsforskningens resultat ha växtförädlarna kunnat öka värdet av vårt lands skördar med flera tiotal miljoner kronor årligen. Även för människan gälla samma arvslagar som för växter och djur….Ärftlighetsforskning, växtförädling, folkförsörjning, befolkningspolitik och rashygien hänga på olika sätt tillsammans”, skriver han i Upsala Nya Tidning den 3 mars 1941. Han tillägger: ”Somliga tycka att arvshygien låter trevligare”.
Till sextioårsdagen lyfter samma tidning fram hans lärda avhandlingar om flora och fauna, om rasbiologi och ärtflighetslära, hans välbesökta föredrag vid Rasbiologiska institutet, sommar- och hembygdskurserna, radion.
Varför hette inte farfar Raoul Wallenberg, eller Torgny Segerstedt? Hur mycket går i arv? Jag vet att jag ärvt farfars tänder.
Enligt Gunnar Brobergs bok ”Statlig rasforskning” höll farfar tillsammans med professorerna Herman Lundborg och Nils von Hofsten de första fem orienterande föreläsningarna när Rasbiologiska institutet startades år 1922. Tio år senare återkom han med nya föreläsningar. På Carolina finns tidningsreferat från flera av dem. Fri entré och ljusbilder. En del så populära att man fick byta till universitetsaulan.
Tidens vetenskap förkunnar:
Av korsningar mellan fjärilar kan man lära om rasblandning hos människor. Den första korsningsprodukten producerar inte fullt normala könsceller och leder till ”en avkomma med mindrevärdiga egenskaper…Någon principiell olikhet mellan ärftlighetens mekanism hos en växt, ett djur och en människa existerar inte”.
Precis som i växtlivet kan också nya människoraser skapas. På samma sätt som man kan korsa högavkastade engelskt vete med härdigare nordiska vetearter och på så sätt främja både avkastning och härdighet, skulle man kunna åstadkomma människor ”med exempelvis negrernas anpassning till sitt klimat kombinerad med vår begåvning”.
”Nordiska rasen räkneskicklig” rubricerar Dagens Nyheter den 9 november 1933 ett föredrag av genealogen Sigurd Dahlgren (ej släkt vad jag vet), som undersökt studentbetygen i landets samtliga skolor 1905-1930. Ju högre samhällsklass, desto större huvud. Och ju starkare inslag av nordisk ras, desto större begåvning i matematik och naturvetenskap. Sönernas begåvningsnivå återspeglar fädernas. Och när så inte är fallet ”måste man tänka på att modern gör sitt inflytande gällande i fråga om barnens begåvning, och hon väljes ju ofta efter andra grunder än de rent intellektuella”.
De begåvade släkterna är på utdöende. Kaiser Wilhelminstitutet i Berlin har undersökt 3 490 professorsfamiljer och funnit att det i varje professorsfamilj finns i genomsnitt 2,35 barn. Att jämföra med 5,52 barn per äktenskap i en nedersachsisk by.
Av tidningsreferaten framgår också att matematiska formler kan åskådliggöra sambandet mellan kroppsliga och själsliga fenomen.
Att fullständigt omusikaliska föräldrar ha uteslutande omusikaliska barn.
Hur förbrytare uppkomma…
Jag återgår till breven. Professor Herman Lundborg, chef för Rasbiologiska institutet, ber farfar skicka in sitt porträtt att eventuellt hängas upp på Stockholmsutställningen 1930. Institutet hade där en särskild rasbiologisk avdelning kallad Svea Rike. Här redovisades också genomgången av ”Stormor i Daloms” släkt, ättlingarna till en prästfru från 1600-talet. Ett bevis för att bondebefolkningen, särskilt Dalarnas, utgjorde Sveriges ryggrad.
På Carolina finns bilderna från rasutställningen och institutets verksamhet. Jag har ringt i förväg och vet att farfars porträtt finns där. Ändå – när jag bläddrar i högen och hans ansikte plötsligt dyker upp, med slipsnålen som ett tredje öga, måste jag ta tag i bordskanten. Jag sjunker ner på en stol som påpassligt står i närheten.
-Du har väl inte klaustrofobi, säger chefen för kart- och bildavdelningen, Margareta Lindgren.
-Ooh nej, säger jag och försöker se ut som om det var sant.
-Bra, då kan jag låsa in dig längst ner i källaren. Där har vi nakenbilderna.
Hon berättar historien om hur bilderna kom hit. En dag får hon ett telefonsamtal från förre prefekten för Institutionen för medicinsk genetik, som gamla rasbiologen numera heter.
-Vi ska flytta och tänker inte släpa med oss de här gamla bilderna. Om ni inte hämtar dem illa kvickt, så slänger vi hela högen i Fyrisån.
Margareta kastar sig i iväg och lyckas rädda den stora samlingen. Väl tillbaka på Carolina möts hon av undrande frågor: ska vi verkligen spara på de här?
Hon visar mig hyllorna med de stora, tjocka albumen. Skinnklädda med rejäla mässingsskruvar i ryggen och slejfar med tryckknappar. Hon lovar att komma ihåg mig.
-En gång glömde jag att skriva upp en person här nere, säger hon och vrider om nyckeln.
Jag tittar i förteckningen: nordiska typer, lappar, judar, zigenare, tvillingar och trillingar, brottslingar och andra undermåliga, kåtor och stugor, främmande rastyper…
Inte bara nakenbilder. Jag börjar med albumet över Rasbiologiska institutets personal. Här finns inte farfar med. Alltid något. Han höll föreläsningar och skrev, men var inte anställd på institutet. Chefen Herman Lundborg sitter i vit rock vid sitt skrivbord. Han har en stor liggare framför sig, bredvid står en bukett liljekonvalj, man kan ana doften. Han håller en trälinjal i handen som om han vore beväpnad. Han ser bestämd ut.
Bilder från Landskrona tvångsarbetsanstalt. Nakna kvinnor. Helbild, halvbild, profil, vänster, höger, framifrån och bakifrån. Några ler ett snett tillkämpat leende. De äldre kvinnorna har fotografen inte fått att visa mer än brösten – kanske var han blyg? Han ser ung ut på fotografiet, med stela små vågor i håret som om havet dragit sig tillbaka för gott.
En äldre kvinna har tjocka flätor, ser ut som en indianhövding. Hon ser rakt igenom mig. Jag slår ihop albumet.
”Judar. Bankdirektör XX och familjemedlemmarna. Bilder från rättsmedicinsk undersökning 1931”. Börjar som ett familjealbum. Kostymer och mjuka sidenblusar. Därefter profiler, vänster, höger. Sedan vänsterhänder, högerhänder, avgjutningar av gommar. Så röntgenbilder på händer, på kranier, nio bilder på kranier…
Farfars ord på näthinnan: ”En neger i Sydsverige har fått sju barn, en mulattavel som självfallet icke bör uppmuntras eller tolereras.”
Vad hände med alla dessa så kallade undermåliga? Vilka var de? Unga kvinnor – för mig är de alla den äldre väninnan från socialhögskolan för många år sedan. Stora bröst och kuvad blick. Våldtagen som femåring, inspärrad på institutioner. Diagnos ”lössläppt”. Utsläppt med avklippta äggledare.
Luften svår att andas. Väggarna vitmålad cement, taket lågt, lysrören tunna och nakna. Ett värmeelement brusar långt borta. Inte gråta, inte gråta. Gråter.
Dagsljus och frisk luft. Om jag bara fortsätter, rullar mig igenom ytterligare några mikrofilmer, läser några skrifter till, så ska jag till sist få se att farfar tog avstånd. Han ska skriva att alla människor har lika värde.
Jag tillbringar hösten och vårvintern i Uppsala. Men bara tre-fyra dagar i månaden. Mer orkar jag inte, trots att jag hittar ett hotellrum med kala vita väggar och utan telefon. Jag fortsätter på Carolina, men på dagarna gör jag intervjuer och är med ”hands on” i laboratoriet på institutionen för medicinsk genetik. Jag vill veta hur Hugo-projektet går till, kartläggningen av människans arvsmassa. Har alla människor lika värde idag? Och hur blir det när Hugo är klart? Får vi en genetisk underklass och vad har vi att sätta emot när datorn spottar ut vår DNA-kod?
Från Carolina förbi det röda slottet, Botaniska trädgården, Akademiska sjukhuset och så ut på en åker. Här i grå moderna huskroppar ligger BMC, Biomedicinskt centrum, med bland annat medicinsk genetik. Inget minner om gamla Rasbiologen. Så är det ju inte heller de gamla lokalerna. Mätinstrumenten är utlånade till en utställning i Berlin. Men skrifterna? BMC:s bibliotekarie, Per Syrén, berättar att de som finns ligger i ett rum i källaren. ”Ingen vill kännas vid dem.”
I en lång korridor stannar Syrén vid en av de grå dörrarna, märkt 005b. Bakom ett upplag av hyllplan och kasserade skrivbord, står här flera lagerhyllor med böcker och mappar. Verk om raskaraktärerna i Sverige, om lappar, folktyper, finska kranier…Tyska tidskrifter om befolkningspolitik 1937-43. På en mapp står farfars namn. En gul skylt med dödskalle varnar: Råttgift utlagt.
Flera korridorer bort och två trappor upp ligger medicinsk genetik. Nuvarande chefen, professor Ulf Pettersson, brukar inleda med att säga att han tagit över Statens institut för Rasbiologi, när han är ute och talar. ”Institutet fanns tretton år efter andra världskrigets slut. En bra illustration till etikens dåliga genomslagskraft.”
Vad är kunskap? Varför ska jag tro på dagens genetiker? När det som på tjugo- och trettiotalen var vetenskap numera är kvasivetenskap. När vi till och med har haft en professor i rasbiologi.
Första dagen träffar jag en bioinformatiker. Han säger att han betraktar sig själv som en biologisk maskin.
Enzymer, proteiner, molekyler, aminosyror, DNA och RNA. Allt liv på jorden är uppbyggt av fyra bokstäver, ACTG, upprepade i en oändlig mängd kombinationer.
Det är trångt. Tre-fyra doktorander sitter hopträngda i varje litet kyffe. Jag antar att pengarna går till dyr utrustning, möblerna i kafferummet kan inte ha kostat mycket. Så mycket folk – ändå så tyst. Man hör datorerna surra. Liksom frysarna, där blodprover ligger med DNA från patienter och anhöriga. På BMC lyser det hela nätterna.
Den engelske vetenskapsjournalisten Gordon Rattray Taylor skrev 1968 i sin bok ”Den biologiska bomben” att termer som ”genkopiering” börjar dyka upp i vetenskapliga uttalanden. Här står jag nu och kopierar gener, som om det var den naturligaste sak i världen. Tekniken kallas PCR och tack vare den kan man göra flera miljoner kopior av en gen på några timmar. Det gör det lättare att spåra gener och påvisa ärftliga sjukdomar.
Vi kör lite arvsmassa från sköldpadda, pytonormar som beslagtagits på Arlanda, en bit av en älgstek som en av forskarna hade till middag kvällen innan. Jodå, allt liv tycks skrivas ACTG. Människor, djur, växter, bakterier, virus…allting. Det är därför det går så bra att klippa och klistra gener över artgränserna. Till exempel att sätta in en gen från en ishavsflundra i en asp för att den ska bli mera frosttålig. Vilket har gjorts.
Och det är detta som är den nya biologin, får jag förklarat. Farfar höll på med den gamla, han systematiserade och ordnade och korsade på naturlig väg. Någon gång 1968-69 började man ana att man kunde arbeta direkt med arvsmassan. Ge organismer nya egenskaper, gå över artgränser.
Jag tänker på jättemössen som föddes på Sahlgrenska sjukhuset i slutet av åttiotalet. De hade fått en extra gen insprutad från en ko. Kan vi också få jättemänniskor? Det finns inga biologiska spärrar.
Efter kopiering och en del kemiska reaktioner syns generna som streck på en röntgenfilm. En människas DNA kan avläsas som en streckkod, precis som på en förpackning.
-Du säger att jag förtingligar människan, men vad har du att sätta emot mina molekyler?, undrar en forskare.
-En själ, föreslår jag.
-Det kan du aldrig bevisa.
Människan har hundratusen gener, som alla anses ha någon funktion. Det är ungefär fem procent av den totala arvsmassan, resten är troligen skräp, har forskarna enats om. Hur man nu kan veta det. DNA-koden för hundratusen gener motsvarar informationsmängden på två CD-skivor. Varje kartlagd gen kan numera sökas i en särskild katalog, som berättar om genens eventuella funktioner. Att klarlägga funktionerna är långt ifrån enkelt. En forskargrupp på institutionen försöker exempelvis spåra generna som kan ligga bakom SLE, en autoimmun reumatisk sjukdom, men hos svarta människor verkar inte samma gener vara inblandade som hos vita.
Det finns ett särskilt projekt, Human Diversity Project, som direkt syftar till att kartlägga sådana genetiska skillnader mellan olika grupper av människor. Den informationen kan ge oss ny kunskap om exempelvis människans historia och folkvandringar men också användas för etnisk diskriminering.
Institutionen i Uppsala är inte inblandad i Human Diversityprojektet men tanken på det leder mig till Bertil Lundman och hans undersökningar av olika folkgrupper, publicerade i Dalarnas Hembygdsbok under trettio- och fyrtio-talen. 1938 hade han mätt 11 000 personer, skriver han i sina ”Minnen ur ett långt liv”.
Lennart Larsson från byn Sågen utanför Vansbro minns dagen när skolläraren från grannbyn dök upp på gården.
Det är tidigt fyrtiotal, krig pågår. Tjälen har tappat greppet om jorden. Björkarna är genomskinligt gröna. Vedkapen går.
Lennarts far Valfrid har hjälp av sina två bröder Ivan och Anton. De arbetar hårt.
Läraren är känd för att ha nazistsympatier. Med sig har han två unga män, den ene bär en portfölj. De presenterar sig inte, säger inte heller varifrån de kommer. De tar upp mätinstrument och måttband samt en stor bok att anteckna i.
-Sånt där strunt har vi inte tid med, protesterar Valfrid.
Men vad skulle hända om de vägrade? Var männen utsända från någon svensk myndighet? Vilka medel hade de att ta till?
Den ene mannen mäter kroppslängden och sitthöjden med ett vanligt måttband. Sedan tar han fram ett så kallat kalibermått och mäter huvudets bredd och längd. Sedan ett skjutmått för ansiktet. Ögonfärg och hårfärg – han ropar alla uppgifter till kollegan, som noggrant noterar. Även namn och adress.
Lundman skriver att det gällde att inte ta alltför många mått på varje människa ”Så bleve man ju aldrig färdig och riskerade för övrigt att offren tredskades till slut”.
De tre männen ger sig av. Bröderna återgår till arbetet under tystnad. Under årens lopp kommer de desto oftare att tala om saken och undra: Varför mättes just de och inte några andra i byn? Var det en sortering, en förberedelse för vilka som skulle skickas till läger om tyskarna ockuperade Sverige? Den fjärde brodern, Elov, var inte med, men han var både mörk och hade krokig näsa.
”Det var otäckt under hela kriget. Så gott som alla i överheten, läkaren, prästen, läraren var nazianstrukna på den tiden”, berättar Lennart, som idag är 62 år och bor kvar i byn. Fortfarande vet han inte vilka männen var. Inte heller var uppgifterna hamnade.
-Tänker du mycket på detta?
-Nja, tiden har väl sågat av det mesta. Men det kan ju komma nya mätningar och sorteringar. Jag utesluter inga möjligheter.
Jag frågar Ulf Landegren vad han tror att hans barnbarn en gång kommer att anklaga honom för?
”Ibland tänker jag att någon i framtiden kanske säger: Varför hittade ni på de här testen, nu har vi ett elände med försäkringsbolagen. Och en sortering av människor i A- och B-lag. Men vad jag gör är en sak och hur politiken utvecklas är en annan.”
Han tillägger att hela grunden för hans forskning är tron på att människor har mer att vinna på ökad kunskap.
Landegrens forskargrupp ligger långt framme med att utveckla nya gentest, som kanske kan svara på tusentals gånger fler frågor än de som finns idag. Det kan innebära större möjligheter att bota och förebygga sjukdomar. Förhoppningen är att man ska kunna ta reda på exakt vilket protein och vilken gen det är fel på i exempelvis levern. Och sedan skräddarsy mediciner som slår mot den defekten och inget annat. Olika fel i samma gen kan dessutom ge upphov till helt olika sjukdomar. Och även om en sjukdom beror på fel i en enda gen så kan felet finnas på minst hundra olika ställen i den genen.
Ännu svårare är det förstås med stora folksjukdomar som cancer och hjärtsjukdomar. Här är troligen mängder av gener inblandade. Man börjar också ana att normalvarianter av arvsanlag kanske inte är så oskyldiga som man trott. Det kan i stället vara olika kombinationer av dessa som i kombination med speciella miljöfaktorer gör oss sjuka.
Miljöns betydelse poängterar forskarna betydligt oftare än vad man kan tro av medierapporteringen, som ofta handlar om att man nu har hittat en gen för än det ena och än det andra, ja till och med för alkoholism och kriminalitet.
I Hugo ska alla gener och deras funktioner kartläggas. Vad vi sedan gör med den kunskapen beror på vilka värderingar vi har, även om jag får höra att trettiotalets genetiker lade in fler värderingar i sitt arbete än dagens.
Farfar skriver ”Individen är inte det högsta och intet självändamål. En människa med goda arvsanlag fyller en etisk och fosterländsk plikt genom att ge livet åt många nya medborgare”. Och föräldraskapet bör i största möjliga utsträckning anförtros åt ”de rasdugligaste elementen inom folket”.
Idag har vi en annan syn på individen. Hon bestämmer själv. Snart kanske också om hon vill ha hjälp att dö.
Forskarna säger att de kan hjälpa föräldrar att välja. Men hur fritt blir det valet?
Jag kontaktar Marie Nordström, lektor i mikrobiologi. Hon tar emot skolklasser på BMC och lär dem att plocka fram DNA ur strömming. Jag får göra försöket hemma i hennes kök. Med hjälp av t-sprit och diskmedel drar jag fram livets tråd. Så lång, jag rullar och rullar, upp på en liten träpinne.
Hon berättar om hur hon plötsligt drabbades av en hörselskada. Hon borde varit förberedd, hon visste att den fanns i släkten. Ändå rasade allt. Hennes första tanke var: Mina barn kommer att få detta. Hennes andra tanke: Och mina barnbarn. Nej, då finns det fosterdiagnostik och då aborteras de.
”Jag skämdes så, jag tycker inte att man ska ta bort barn på grund av hörselnedsättning. Men det är så tyst. Man pratar aldrig om vad man håller på med. Och gränserna förskjuts när tekniken finns där.”
Hon betonar att det inte är de enskilda forskarnas fel, utan själva systemet.
Den åsikten delar hon med Per-Erik Sundgren, statsagronom på Ultuna, söder om Uppsala. Jag åker ut till honom eftersom jag vill veta hur mycket man kan tillåta sig när det gäller djur. Han är chef för smådjursaveln och tillhör en utdöende liten skara oavsättliga professorer. Någon fri forskning finns inte längre, anser han. Det gäller att hålla sig väl med statliga forskningråd och näringslivet. Under sina tjugofem år som avdelningschef har han aldrig lyckats få ett chefskollegium att diskutera vad de håller på med, sett ur ett samhälleligt perspektiv. ”Det viftas alltid bort, det hinner vi inte idag. Det enda som är intressant är ekonomi, administration och organisation.” Han har frågat veterinärerna: jo, det är samma sak där. Och läkarna på Akademiska sjukhuset: nej, de pratar också bara ekonomi, administration och organisation.
Inom husdjursaveln har man alltid jagat extremindividerna. Samma sak blir det om man börjar göra om människan, tror han.
”Jag äter inte längre slaktkyckling. Den är så sönderavlad att om den inte slaktas efter åtta-nio veckor, utan får leva några veckor längre, kan den inte stå på benen. Skelettet rasar ihop”.
Som treåring brukade han plocka isär sina mekaniska leksaker. Han fick inte ihop dem igen. ”Genmanipulatörerna har en kunskapsnivå som är lägre än den jag hade då, om man sätter den i relation till gensystemet som är oerhört mycket mera komplext. Och de går förbi alla de biologiska spärrar, som man trots allt har i traditionell avel”.
Tillbaka i Göteborg läser jag Torbjörn Tännsjös bok ”Göra barn”, där han skisserar hur kvinnor i framtiden väljer att föda barn med provrörsbefruktning. Alla embryon som inte uppfyller önskemålen kastas bort. Är detta ett troligt scenario?
-Absolut, säger Christian Munthe, doktor i praktisk filosofi i Göteborg, som studerat värderingar bakom gårdagens steriliseringspolitik och dagens fosterdiagnostik.
Han sitter högst upp i en vindskupa på Filosofens hus bakom Götaplatsen. Han har ett spräckt glasöga.
”Med dagens syn på individen skulle det vara omöjligt att tvinga någon till sterilisering”, säger han. Däremot kan det bli villkorat att välja att föda ett barn som man vet blir handikappat. Resurserna finns, men bara om det inte blir för många. Eller samhällets vård och resurser krymper så mycket att det inte blir något val alls.
”Det finns forskare som hävdar att människan bara är en påse kemikalier. Värdet skulle vara cirka 85 dollar”, säger Gunnar Bjursell, professor i molekylärbiologi i Göteborg.
Han arbetade i England på sjuttiotalet och kom där att tillhöra den första forskargenerationen som klonade mänskliga gener. Han menar att det finns extremer bland forskarna, som måste hållas på mattan. Inte bara de som vill klona människor, utan också de som vill utsträcka tiden för fosterdiagnostik till efter att barnet fötts.
”De säger: Låt barnen födas, så har vi ett par veckor på oss att testa om dom blir livsdugliga. Sedan har vi möjlighet att ge dem en spruta i stället för att de utvecklar ett handikapp som kostar mycket för samhället.”
Flera resonerar så här och den diskussionen har pågått under en följd av år, säger han.
Jag finner inte något som tyder på att farfar tog avstånd från sina idéer. Tanken är förmodligen lika barnslig som att jag någonsin skulle få den rätta bakteriefloran.
I det konservativa idéorganet ”Svensk Tidskrift” skriver han 1942: ”Det är trösterikt att se hur ett annat europeiskt folk, det tyska, för några år sedan lyckades höja sin nativitet till den nivå, som erfordras för att hålla numerären konstant; och detta skedde trots en mycket betungande upprustning. …Vad nu Tyskland beträffar kan man icke förneka, att förändringen berodde på moraliska omvärderingar, på viljan till pliktuppfyllelse och en nyvaknad tro på framtiden. Hos oss behövs upplysning om läget. Trots allt, som skrivits och talats, äro många fortfarande fantastiskt okunniga om vad som står på spel. Av oss krävs en ny inställning till livets bärande makter och lyckomöjligheter. Annars komma vi obevekligt att fortsätta vår hadesvandring mot förintelsen, ett hårt men välförtjänt öde.”
Var han nazist? Jag vet inte. Jag har inte hittat belägg för det. Men glasväggen står kvar. Jag känner en bitter smak av muskot.
Eva F Dahlgren
(Publicerad i Moderna Tider april 1998)