FARFAR VAR RASBIOLOG

När jag upptäckte att min farfar varit aktiv vid Rasbiologiska institutet i Uppsala bestämde jag mig för att aldrig publicera en rad om det. Jag ville veta mer, men tänkte att det skulle bli mitt privata projekt. Så blev det inte. Jag skrev en essä för tidskriften Moderna Tider, som publicerade den i aprilnumret 1998 under rubriken FARFAR VAR RASBIOLOG. Det blev upptakten till min bok med samma titel, som kom ut 2002.

Professor KV Ossian Dahlgren var en av Sveriges ledande botaniker.
Dessutom var han en av Sveriges ledande rasbiologer.
Dessutom var han min farfar.

Vart leder spåren från hans efterlämnade minnen och verk?
Jag nådde just över skrivbordskanten, precis tillräckligt för att se huvudskålen med zigzag-randen, skallen där farfar hade gem och gummisnoddar.

Knackningen mot min hjässa var försiktig, nästan ömsint. De smala långa fingrarna med den då alltför stora doktorsringen trevade sig fram, utforskande och sökande: ”Åh, vad du har vuxit!”

Hade jag vuxit? Var skallen tillräckligt stor? Var den inte alltid mindre än mina bröders och manliga kusiners och hade jag inte därför mindre hjärna?

Farfar var så tunn, samtidigt så överväldigande. Spikrak i ryggen. Professor. Han fanns i uppslagsboken. Han hade sitt porträtt i olja. En gång om året stod vi där, barnbarnen, på led. En och en gick vi fram till skrivbordet.

Ett kyligt drag längs parkettgolvet från fönstret som stod på vädringsglänt. Man kunde höra klockorna slå i Uppsala domkyrka. Blommor i krukor, i glas, i kolvar, hos farfar blommade det fast det var vinter.

Vems skalle var det som låg där och liksom vaggade vid minsta beröring? Varför fanns det en söm och varför löpte den i zigzag? Hur såg min egen söm ut, kunde den bli otät, alla tankar plötsligt läcka ut. Kunde skallen bli alldeles tom?

När jag var tjugofyra år dog farfar. En botaniker som såg på sitt åldrande utan sentimentalitet – en biologisk process som alla andra. Kistan var klädd med årstidens vilda växter, precis som han önskat, så gott det nu gick i december.

För två år sedan läste jag minnestalet som hölls vid jordfästningen. Omtyckt pedagog. Nyfiken och entusiastisk. Motsägelsefull. En stor utmaning för sin närmaste omgivning. Jag fastnar för följande rader: ”Somliga människor har liksom en glasvägg mellan sig och omgivningen.”

Jag kom aldrig bakom den väggen. Men måste det vara för sent? Jag bestämmer mig för att krossa den. Jag ska lära känna farfar, förstå honom, denne man som på många sätt dominerat mitt liv och mitt yrkesval. Kan en kvinna tänka? Kan hon skriva?

Minnena blixtrar, står på kö som otåliga diabilder.
Vi sitter församlade i matsalen med farfar i högsätet. Jag får inte röra osten. Bara farfar har den rätta bakteriefloran. Han har ett mikroskop på skrivbordet och om jag vill kan vi titta på mina bakterier där. Han darrar lite på handen, skramlar med osthyveln mot assietten, fördelar till alla barn och barnbarn. Ljuset spelar i prismorna från kristallkronan. De vuxna dricker rött vin i slipade glas och farfar har återigen hällt muskot i den röda saften. Jag grinar illa.

Barnbarnen runt farfar och hans sekretär. Ur en liten låda plockar han fram hår från släktingar, levande och döda. Gamla brev och dagböcker. Bröllopsskor i siden från hans mormor och mor.

Men farfar är framförallt vetenskapsman. Han säger hela meningar på latin, han vet massor, kanske rentav allt? Han kan berätta om resor till Afrika, om konstiga saker när det blir fel i naturen, fåglar med fyra fötter och två huvuden.

I den långa mörka hallen har han draglådor i trä. Här bor insekterna – skalbaggar och fjärilar – med skimrande kroppar och spröda vingar. Några delvis malätna, alla genomstungna av nålar. Uppställda som trupper på led. Jag ber ofta om att få se på insekterna. Han drar ut en låda, han berättar – och jag är honom nästan nära.

Farmor fladdrar som en ängslig fjäril genom våningen. Dukar frukostbordet på kvällarna. Tunna tekoppar, glas, assietter, skedar, små gafflar. Lägger ett stort plastskynke över. ”Jag kan inte sova annars. Om något skulle fattas, något ligga fel, om farfar…”

Plågorna från hjärtat, som inte vill arbeta som det ska. Digitalis, heter lindringen. Han systematiserar och ordnar. Brev och skrifter ska doneras till Carolina-biblioteket. Carolina – där finns ju Silverbibeln! Så stor är alltså farfar.

Handskriftsavdelningen på Carolina kör fram K.V. Ossian Dahlgrens brevsamling – en hel vagn med konvolut. Jag börjar plocka på måfå. Brev från professorer, läkare och andra akademiker. Jag får upp en verksamhetsberättelse från Lantbrukshögskolan. ”Undertecknad övertog 1933-34 professor Herman Lundborgs föreläsningar om ärftlighet och rashygien”.

Rashygien? Var det inte blommor farfar sysslade med?
Forskningsresanden Sten Bergman skriver till farfar att han övernattat, natt efter natt under bar himmel, i 30-40 graders kyla på tundran i Kamtjatka. I Uppsala är det 19 grader varmt. Jag fryser.

Borde jag ha vetat, borde jag ha förstått? En av gästerna hos farfar och farmor var under alla år Bertil Lundman, docent i fysisk antropologi. Det var med skräckblandad förtjusning jag hörde berättas om hans besök. Om hur han spottade ut räkskalen direkt på mattan. Hur han cyklade runt i Dalarna och mätte skallar och näsor på befolkningen. Han hade besiktigat mammas skalle och konstaterat att den dög. Långskallig. Bonddotter från Dalarna. Men farmor – hon höll inte måttet, hon måste komma från ”en märklig alpin ras”, hade han sagt. Jag träffade aldrig Lundman, men han har alltid funnits där, någonstans i min barndoms kuliss.

Jag läser allt jag kommer över av farfar. Han var botanisk genetiker. Växtförädlare. Men steget till människoförädling var tydligen kort. ”Genom att metodiskt tillämpa ärftlighetsforskningens resultat ha växtförädlarna kunnat öka värdet av vårt lands skördar med flera tiotal miljoner kronor årligen. Även för människan gälla samma arvslagar som för växter och djur….Ärftlighetsforskning, växtförädling, folkförsörjning, befolkningspolitik och rashygien hänga på olika sätt tillsammans”, skriver han i Upsala Nya Tidning den 3 mars 1941. Han tillägger: ”Somliga tycka att arvshygien låter trevligare”.

Till sextioårsdagen lyfter samma tidning fram hans lärda avhandlingar om flora och fauna, om rasbiologi och ärtflighetslära, hans välbesökta föredrag vid Rasbiologiska institutet, sommar- och hembygdskurserna, radion.

Varför hette inte farfar Raoul Wallenberg, eller Torgny Segerstedt? Hur mycket går i arv? Jag vet att jag ärvt farfars tänder.

Enligt Gunnar Brobergs bok ”Statlig rasforskning” höll farfar tillsammans med professorerna Herman Lundborg och Nils von Hofsten de första fem orienterande föreläsningarna när Rasbiologiska institutet startades år 1922. Tio år senare återkom han med nya föreläsningar. På Carolina finns tidningsreferat från flera av dem. Fri entré och ljusbilder. En del så populära att man fick byta till universitetsaulan.

Tidens vetenskap förkunnar:
Av korsningar mellan fjärilar kan man lära om rasblandning hos människor. Den första korsningsprodukten producerar inte fullt normala könsceller och leder till ”en avkomma med mindrevärdiga egenskaper…Någon principiell olikhet mellan ärftlighetens mekanism hos en växt, ett djur och en människa existerar inte”.

Precis som i växtlivet kan också nya människoraser skapas. På samma sätt som man kan korsa högavkastade engelskt vete med härdigare nordiska vetearter och på så sätt främja både avkastning och härdighet, skulle man kunna åstadkomma människor ”med exempelvis negrernas anpassning till sitt klimat kombinerad med vår begåvning”.

”Nordiska rasen räkneskicklig” rubricerar Dagens Nyheter den 9 november 1933 ett föredrag av genealogen Sigurd Dahlgren (ej släkt vad jag vet), som undersökt studentbetygen i landets samtliga skolor 1905-1930. Ju högre samhällsklass, desto större huvud. Och ju starkare inslag av nordisk ras, desto större begåvning i matematik och naturvetenskap. Sönernas begåvningsnivå återspeglar fädernas. Och när så inte är fallet ”måste man tänka på att modern gör sitt inflytande gällande i fråga om barnens begåvning, och hon väljes ju ofta efter andra grunder än de rent intellektuella”.

De begåvade släkterna är på utdöende. Kaiser Wilhelminstitutet i Berlin har undersökt 3 490 professorsfamiljer och funnit att det i varje professorsfamilj finns i genomsnitt 2,35 barn. Att jämföra med 5,52 barn per äktenskap i en nedersachsisk by.

Av tidningsreferaten framgår också att matematiska formler kan åskådliggöra sambandet mellan kroppsliga och själsliga fenomen.

Att fullständigt omusikaliska föräldrar ha uteslutande omusikaliska barn.

Hur förbrytare uppkomma…
Jag återgår till breven. Professor Herman Lundborg, chef för Rasbiologiska institutet, ber farfar skicka in sitt porträtt att eventuellt hängas upp på Stockholmsutställningen 1930. Institutet hade där en särskild rasbiologisk avdelning kallad Svea Rike. Här redovisades också genomgången av ”Stormor i Daloms” släkt, ättlingarna till en prästfru från 1600-talet. Ett bevis för att bondebefolkningen, särskilt Dalarnas, utgjorde Sveriges ryggrad.

På Carolina finns bilderna från rasutställningen och institutets verksamhet. Jag har ringt i förväg och vet att farfars porträtt finns där. Ändå – när jag bläddrar i högen och hans ansikte plötsligt dyker upp, med slipsnålen som ett tredje öga, måste jag ta tag i bordskanten. Jag sjunker ner på en stol som påpassligt står i närheten.

-Du har väl inte klaustrofobi, säger chefen för kart- och bildavdelningen, Margareta Lindgren.
-Ooh nej, säger jag och försöker se ut som om det var sant.
-Bra, då kan jag låsa in dig längst ner i källaren. Där har vi nakenbilderna.

Hon berättar historien om hur bilderna kom hit. En dag får hon ett telefonsamtal från förre prefekten för Institutionen för medicinsk genetik, som gamla rasbiologen numera heter.

-Vi ska flytta och tänker inte släpa med oss de här gamla bilderna. Om ni inte hämtar dem illa kvickt, så slänger vi hela högen i Fyrisån.

Margareta kastar sig i iväg och lyckas rädda den stora samlingen. Väl tillbaka på Carolina möts hon av undrande frågor: ska vi verkligen spara på de här?

Hon visar mig hyllorna med de stora, tjocka albumen. Skinnklädda med rejäla mässingsskruvar i ryggen och slejfar med tryckknappar. Hon lovar att komma ihåg mig.

-En gång glömde jag att skriva upp en person här nere, säger hon och vrider om nyckeln.

Jag tittar i förteckningen: nordiska typer, lappar, judar, zigenare, tvillingar och trillingar, brottslingar och andra undermåliga, kåtor och stugor, främmande rastyper…

Inte bara nakenbilder. Jag börjar med albumet över Rasbiologiska institutets personal. Här finns inte farfar med. Alltid något. Han höll föreläsningar och skrev, men var inte anställd på institutet. Chefen Herman Lundborg sitter i vit rock vid sitt skrivbord. Han har en stor liggare framför sig, bredvid står en bukett liljekonvalj, man kan ana doften. Han håller en trälinjal i handen som om han vore beväpnad. Han ser bestämd ut.

Bilder från Landskrona tvångsarbetsanstalt. Nakna kvinnor. Helbild, halvbild, profil, vänster, höger, framifrån och bakifrån. Några ler ett snett tillkämpat leende. De äldre kvinnorna har fotografen inte fått att visa mer än brösten – kanske var han blyg? Han ser ung ut på fotografiet, med stela små vågor i håret som om havet dragit sig tillbaka för gott.

En äldre kvinna har tjocka flätor, ser ut som en indianhövding. Hon ser rakt igenom mig. Jag slår ihop albumet.

”Judar. Bankdirektör XX och familjemedlemmarna. Bilder från rättsmedicinsk undersökning 1931”. Börjar som ett familjealbum. Kostymer och mjuka sidenblusar. Därefter profiler, vänster, höger. Sedan vänsterhänder, högerhänder, avgjutningar av gommar. Så röntgenbilder på händer, på kranier, nio bilder på kranier…

Farfars ord på näthinnan: ”En neger i Sydsverige har fått sju barn, en mulattavel som självfallet icke bör uppmuntras eller tolereras.”

Vad hände med alla dessa så kallade undermåliga? Vilka var de? Unga kvinnor – för mig är de alla den äldre väninnan från socialhögskolan för många år sedan. Stora bröst och kuvad blick. Våldtagen som femåring, inspärrad på institutioner. Diagnos ”lössläppt”. Utsläppt med avklippta äggledare.

Luften svår att andas. Väggarna vitmålad cement, taket lågt, lysrören tunna och nakna. Ett värmeelement brusar långt borta. Inte gråta, inte gråta. Gråter.

Dagsljus och frisk luft. Om jag bara fortsätter, rullar mig igenom ytterligare några mikrofilmer, läser några skrifter till, så ska jag till sist få se att farfar tog avstånd. Han ska skriva att alla människor har lika värde.

Jag tillbringar hösten och vårvintern i Uppsala. Men bara tre-fyra dagar i månaden. Mer orkar jag inte, trots att jag hittar ett hotellrum med kala vita väggar och utan telefon. Jag fortsätter på Carolina, men på dagarna gör jag intervjuer och är med ”hands on” i laboratoriet på institutionen för medicinsk genetik. Jag vill veta hur Hugo-projektet går till, kartläggningen av människans arvsmassa. Har alla människor lika värde idag? Och hur blir det när Hugo är klart? Får vi en genetisk underklass och vad har vi att sätta emot när datorn spottar ut vår DNA-kod?

Från Carolina förbi det röda slottet, Botaniska trädgården, Akademiska sjukhuset och så ut på en åker. Här i grå moderna huskroppar ligger BMC, Biomedicinskt centrum, med bland annat medicinsk genetik. Inget minner om gamla Rasbiologen. Så är det ju inte heller de gamla lokalerna. Mätinstrumenten är utlånade till en utställning i Berlin. Men skrifterna? BMC:s bibliotekarie, Per Syrén, berättar att de som finns ligger i ett rum i källaren. ”Ingen vill kännas vid dem.”

I en lång korridor stannar Syrén vid en av de grå dörrarna, märkt 005b. Bakom ett upplag av hyllplan och kasserade skrivbord, står här flera lagerhyllor med böcker och mappar. Verk om raskaraktärerna i Sverige, om lappar, folktyper, finska kranier…Tyska tidskrifter om befolkningspolitik 1937-43. På en mapp står farfars namn. En gul skylt med dödskalle varnar: Råttgift utlagt.

Flera korridorer bort och två trappor upp ligger medicinsk genetik. Nuvarande chefen, professor Ulf Pettersson, brukar inleda med att säga att han tagit över Statens institut för Rasbiologi, när han är ute och talar. ”Institutet fanns tretton år efter andra världskrigets slut. En bra illustration till etikens dåliga genomslagskraft.”

Vad är kunskap? Varför ska jag tro på dagens genetiker? När det som på tjugo- och trettiotalen var vetenskap numera är kvasivetenskap. När vi till och med har haft en professor i rasbiologi.

Första dagen träffar jag en bioinformatiker. Han säger att han betraktar sig själv som en biologisk maskin.

Enzymer, proteiner, molekyler, aminosyror, DNA och RNA. Allt liv på jorden är uppbyggt av fyra bokstäver, ACTG, upprepade i en oändlig mängd kombinationer.

Det är trångt. Tre-fyra doktorander sitter hopträngda i varje litet kyffe. Jag antar att pengarna går till dyr utrustning, möblerna i kafferummet kan inte ha kostat mycket. Så mycket folk – ändå så tyst. Man hör datorerna surra. Liksom frysarna, där blodprover ligger med DNA från patienter och anhöriga. På BMC lyser det hela nätterna.

Den engelske vetenskapsjournalisten Gordon Rattray Taylor skrev 1968 i sin bok ”Den biologiska bomben” att termer som ”genkopiering” börjar dyka upp i vetenskapliga uttalanden. Här står jag nu och kopierar gener, som om det var den naturligaste sak i världen. Tekniken kallas PCR och tack vare den kan man göra flera miljoner kopior av en gen på några timmar. Det gör det lättare att spåra gener och påvisa ärftliga sjukdomar.

Vi kör lite arvsmassa från sköldpadda, pytonormar som beslagtagits på Arlanda, en bit av en älgstek som en av forskarna hade till middag kvällen innan. Jodå, allt liv tycks skrivas ACTG. Människor, djur, växter, bakterier, virus…allting. Det är därför det går så bra att klippa och klistra gener över artgränserna. Till exempel att sätta in en gen från en ishavsflundra i en asp för att den ska bli mera frosttålig. Vilket har gjorts.

Och det är detta som är den nya biologin, får jag förklarat. Farfar höll på med den gamla, han systematiserade och ordnade och korsade på naturlig väg. Någon gång 1968-69 började man ana att man kunde arbeta direkt med arvsmassan. Ge organismer nya egenskaper, gå över artgränser.

Jag tänker på jättemössen som föddes på Sahlgrenska sjukhuset i slutet av åttiotalet. De hade fått en extra gen insprutad från en ko. Kan vi också få jättemänniskor? Det finns inga biologiska spärrar.

Efter kopiering och en del kemiska reaktioner syns generna som streck på en röntgenfilm. En människas DNA kan avläsas som en streckkod, precis som på en förpackning.

-Du säger att jag förtingligar människan, men vad har du att sätta emot mina molekyler?, undrar en forskare.

-En själ, föreslår jag.
-Det kan du aldrig bevisa.

Människan har hundratusen gener, som alla anses ha någon funktion. Det är ungefär fem procent av den totala arvsmassan, resten är troligen skräp, har forskarna enats om. Hur man nu kan veta det. DNA-koden för hundratusen gener motsvarar informationsmängden på två CD-skivor. Varje kartlagd gen kan numera sökas i en särskild katalog, som berättar om genens eventuella funktioner. Att klarlägga funktionerna är långt ifrån enkelt. En forskargrupp på institutionen försöker exempelvis spåra generna som kan ligga bakom SLE, en autoimmun reumatisk sjukdom, men hos svarta människor verkar inte samma gener vara inblandade som hos vita.

Det finns ett särskilt projekt, Human Diversity Project, som direkt syftar till att kartlägga sådana genetiska skillnader mellan olika grupper av människor. Den informationen kan ge oss ny kunskap om exempelvis människans historia och folkvandringar men också användas för etnisk diskriminering.

Institutionen i Uppsala är inte inblandad i Human Diversityprojektet men tanken på det leder mig till Bertil Lundman och hans undersökningar av olika folkgrupper, publicerade i Dalarnas Hembygdsbok under trettio- och fyrtio-talen. 1938 hade han mätt 11 000 personer, skriver han i sina ”Minnen ur ett långt liv”.

Lennart Larsson från byn Sågen utanför Vansbro minns dagen när skolläraren från grannbyn dök upp på gården.

Det är tidigt fyrtiotal, krig pågår. Tjälen har tappat greppet om jorden. Björkarna är genomskinligt gröna. Vedkapen går.

Lennarts far Valfrid har hjälp av sina två bröder Ivan och Anton. De arbetar hårt.

Läraren är känd för att ha nazistsympatier. Med sig har han två unga män, den ene bär en portfölj. De presenterar sig inte, säger inte heller varifrån de kommer. De tar upp mätinstrument och måttband samt en stor bok att anteckna i.

-Sånt där strunt har vi inte tid med, protesterar Valfrid.

Men vad skulle hända om de vägrade? Var männen utsända från någon svensk myndighet? Vilka medel hade de att ta till?

Den ene mannen mäter kroppslängden och sitthöjden med ett vanligt måttband. Sedan tar han fram ett så kallat kalibermått och mäter huvudets bredd och längd. Sedan ett skjutmått för ansiktet. Ögonfärg och hårfärg – han ropar alla uppgifter till kollegan, som noggrant noterar. Även namn och adress.

Lundman skriver att det gällde att inte ta alltför många mått på varje människa ”Så bleve man ju aldrig färdig och riskerade för övrigt att offren tredskades till slut”.

De tre männen ger sig av. Bröderna återgår till arbetet under tystnad. Under årens lopp kommer de desto oftare att tala om saken och undra: Varför mättes just de och inte några andra i byn? Var det en sortering, en förberedelse för vilka som skulle skickas till läger om tyskarna ockuperade Sverige? Den fjärde brodern, Elov, var inte med, men han var både mörk och hade krokig näsa.

”Det var otäckt under hela kriget. Så gott som alla i överheten, läkaren, prästen, läraren var nazianstrukna på den tiden”, berättar Lennart, som idag är 62 år och bor kvar i byn. Fortfarande vet han inte vilka männen var. Inte heller var uppgifterna hamnade.

-Tänker du mycket på detta?

-Nja, tiden har väl sågat av det mesta. Men det kan ju komma nya mätningar och sorteringar. Jag utesluter inga möjligheter.

Jag frågar Ulf Landegren vad han tror att hans barnbarn en gång kommer att anklaga honom för?

”Ibland tänker jag att någon i framtiden kanske säger: Varför hittade ni på de här testen, nu har vi ett elände med försäkringsbolagen. Och en sortering av människor i A- och B-lag. Men vad jag gör är en sak och hur politiken utvecklas är en annan.”

Han tillägger att hela grunden för hans forskning är tron på att människor har mer att vinna på ökad kunskap.

Landegrens forskargrupp ligger långt framme med att utveckla nya gentest, som kanske kan svara på tusentals gånger fler frågor än de som finns idag. Det kan innebära större möjligheter att bota och förebygga sjukdomar. Förhoppningen är att man ska kunna ta reda på exakt vilket protein och vilken gen det är fel på i exempelvis levern. Och sedan skräddarsy mediciner som slår mot den defekten och inget annat. Olika fel i samma gen kan dessutom ge upphov till helt olika sjukdomar. Och även om en sjukdom beror på fel i en enda gen så kan felet finnas på minst hundra olika ställen i den genen.

Ännu svårare är det förstås med stora folksjukdomar som cancer och hjärtsjukdomar. Här är troligen mängder av gener inblandade. Man börjar också ana att normalvarianter av arvsanlag kanske inte är så oskyldiga som man trott. Det kan i stället vara olika kombinationer av dessa som i kombination med speciella miljöfaktorer gör oss sjuka.

Miljöns betydelse poängterar forskarna betydligt oftare än vad man kan tro av medierapporteringen, som ofta handlar om att man nu har hittat en gen för än det ena och än det andra, ja till och med för alkoholism och kriminalitet.

I Hugo ska alla gener och deras funktioner kartläggas. Vad vi sedan gör med den kunskapen beror på vilka värderingar vi har, även om jag får höra att trettiotalets genetiker lade in fler värderingar i sitt arbete än dagens.

Farfar skriver ”Individen är inte det högsta och intet självändamål. En människa med goda arvsanlag fyller en etisk och fosterländsk plikt genom att ge livet åt många nya medborgare”. Och föräldraskapet bör i största möjliga utsträckning anförtros åt ”de rasdugligaste elementen inom folket”.

Idag har vi en annan syn på individen. Hon bestämmer själv. Snart kanske också om hon vill ha hjälp att dö.

Forskarna säger att de kan hjälpa föräldrar att välja. Men hur fritt blir det valet?

Jag kontaktar Marie Nordström, lektor i mikrobiologi. Hon tar emot skolklasser på BMC och lär dem att plocka fram DNA ur strömming. Jag får göra försöket hemma i hennes kök. Med hjälp av t-sprit och diskmedel drar jag fram livets tråd. Så lång, jag rullar och rullar, upp på en liten träpinne.

Hon berättar om hur hon plötsligt drabbades av en hörselskada. Hon borde varit förberedd, hon visste att den fanns i släkten. Ändå rasade allt. Hennes första tanke var: Mina barn kommer att få detta. Hennes andra tanke: Och mina barnbarn. Nej, då finns det fosterdiagnostik och då aborteras de.

”Jag skämdes så, jag tycker inte att man ska ta bort barn på grund av hörselnedsättning. Men det är så tyst. Man pratar aldrig om vad man håller på med. Och gränserna förskjuts när tekniken finns där.”

Hon betonar att det inte är de enskilda forskarnas fel, utan själva systemet.

Den åsikten delar hon med Per-Erik Sundgren, statsagronom på Ultuna, söder om Uppsala. Jag åker ut till honom eftersom jag vill veta hur mycket man kan tillåta sig när det gäller djur. Han är chef för smådjursaveln och tillhör en utdöende liten skara oavsättliga professorer. Någon fri forskning finns inte längre, anser han. Det gäller att hålla sig väl med statliga forskningråd och näringslivet. Under sina tjugofem år som avdelningschef har han aldrig lyckats få ett chefskollegium att diskutera vad de håller på med, sett ur ett samhälleligt perspektiv. ”Det viftas alltid bort, det hinner vi inte idag. Det enda som är intressant är ekonomi, administration och organisation.” Han har frågat veterinärerna: jo, det är samma sak där. Och läkarna på Akademiska sjukhuset: nej, de pratar också bara ekonomi, administration och organisation.

Inom husdjursaveln har man alltid jagat extremindividerna. Samma sak blir det om man börjar göra om människan, tror han.

”Jag äter inte längre slaktkyckling. Den är så sönderavlad att om den inte slaktas efter åtta-nio veckor, utan får leva några veckor längre, kan den inte stå på benen. Skelettet rasar ihop”.

Som treåring brukade han plocka isär sina mekaniska leksaker. Han fick inte ihop dem igen. ”Genmanipulatörerna har en kunskapsnivå som är lägre än den jag hade då, om man sätter den i relation till gensystemet som är oerhört mycket mera komplext. Och de går förbi alla de biologiska spärrar, som man trots allt har i traditionell avel”.

Tillbaka i Göteborg läser jag Torbjörn Tännsjös bok ”Göra barn”, där han skisserar hur kvinnor i framtiden väljer att föda barn med provrörsbefruktning. Alla embryon som inte uppfyller önskemålen kastas bort. Är detta ett troligt scenario?

-Absolut, säger Christian Munthe, doktor i praktisk filosofi i Göteborg, som studerat värderingar bakom gårdagens steriliseringspolitik och dagens fosterdiagnostik.

Han sitter högst upp i en vindskupa på Filosofens hus bakom Götaplatsen. Han har ett spräckt glasöga.

”Med dagens syn på individen skulle det vara omöjligt att tvinga någon till sterilisering”, säger han. Däremot kan det bli villkorat att välja att föda ett barn som man vet blir handikappat. Resurserna finns, men bara om det inte blir för många. Eller samhällets vård och resurser krymper så mycket att det inte blir något val alls.

”Det finns forskare som hävdar att människan bara är en påse kemikalier. Värdet skulle vara cirka 85 dollar”, säger Gunnar Bjursell, professor i molekylärbiologi i Göteborg.

Han arbetade i England på sjuttiotalet och kom där att tillhöra den första forskargenerationen som klonade mänskliga gener. Han menar att det finns extremer bland forskarna, som måste hållas på mattan. Inte bara de som vill klona människor, utan också de som vill utsträcka tiden för fosterdiagnostik till efter att barnet fötts.

”De säger: Låt barnen födas, så har vi ett par veckor på oss att testa om dom blir livsdugliga. Sedan har vi möjlighet att ge dem en spruta i stället för att de utvecklar ett handikapp som kostar mycket för samhället.”

Flera resonerar så här och den diskussionen har pågått under en följd av år, säger han.

Jag finner inte något som tyder på att farfar tog avstånd från sina idéer. Tanken är förmodligen lika barnslig som att jag någonsin skulle få den rätta bakteriefloran.

I det konservativa idéorganet ”Svensk Tidskrift” skriver han 1942: ”Det är trösterikt att se hur ett annat europeiskt folk, det tyska, för några år sedan lyckades höja sin nativitet till den nivå, som erfordras för att hålla numerären konstant; och detta skedde trots en mycket betungande upprustning. …Vad nu Tyskland beträffar kan man icke förneka, att förändringen berodde på moraliska omvärderingar, på viljan till pliktuppfyllelse och en nyvaknad tro på framtiden. Hos oss behövs upplysning om läget. Trots allt, som skrivits och talats, äro många fortfarande fantastiskt okunniga om vad som står på spel. Av oss krävs en ny inställning till livets bärande makter och lyckomöjligheter. Annars komma vi obevekligt att fortsätta vår hadesvandring mot förintelsen, ett hårt men välförtjänt öde.”

Var han nazist? Jag vet inte. Jag har inte hittat belägg för det. Men glasväggen står kvar. Jag känner en bitter smak av muskot.

Eva F Dahlgren

(Publicerad i Moderna Tider april 1998)

DET RÄCKER

Om hur det är att drabbas av utmattningsdepression har jag beskrivit i dokumentärromanen ”Det här är inte jag”. Det är ingen självhjälpsbok, utan en skildring inifrån av en sjukdom som inte syns utanpå. Jag känner inte till några mirakelkurer för hur man ska komma tillbaka, eller ännu hellre – aldrig bli sjuk. Men några insikter har jag fått och om dessa skrev jag i en krönika i Femina nr 1/2007 under rubriken DET RÄCKER.

-Vilken tur det var, att du blev så sjuk! Annars hade du aldrig förändrat dig.

Jag ryckte till. Min äldsta dotter, 21 år och nyss utflugen, satt hemma vid köksbordet, tog en slurk ur favoritkoppen och tittade på mig.

-Hur menar du då?, pep jag ynkligt.

-Förr skulle du lägga dig i allting. Det var som om du höll hela världen i din hand.

-Men nu är du en av oss, tillade hon.

Jag tänkte efter. Jo, jag har avgått. Jag har inte längre ansvar för allting. Det är konstigt, men världen tycks fungera ändå.

Att det skulle ta 50 år innan jag lärde mig leva. Och behöva bli så sjuk, få hjärtklappning och panikångest bara jag gick in i en affär. Eller försökte åka spårvagn. Jag som alltid varit så duktig. Jag föll ner i ett stort kallt mörker. Isen brast, jag kämpade och kämpade för att komma upp. Men jag hade inga isdubbar, och mina armbågar var inte vassa nog.

Jag skämdes. Ville inte gå ut, riskera att träffa någon lyckad, högpresterande bekant. Avslöja att jag blivit dum i huvudet, varken kunde räkna eller läsa, inte heller koka kaffe. Jag fick inte luft. Någon hade proppat min strupe full med plastkassar, jag drog och drog men fick inte upp dem.

-Du ska bara göra det som är roligt, sa min läkare.

Roligt? Kunde man få göra något som inte bara var plikt? Var inte hela livet ett enda pärlband av saker som måste klaras av, som måste avverkas. Tvätten, disken, artikeln, nästa artikel, födelsedagskalas, julen, påsken, träningen, städningen, nyårsfesten. Hur jag än bar mig åt, stod jag ändå på minus. Jag kunde alltid skriva om artikeln så den blev lite bättre, ha finare hemma, skaffa fräckare kläder, tuffare frisyr, vara lite trevligare på jobbet, mera vältränad, ta hand om mina sjuka föräldrar lite mer, ringa vänner oftare. Vara en bättre mamma.

Jag började brodera. Det var en stor omställning, eftersom jag var tvungen att sitta stilla. Men någonting hände med hjärnan, det var som om handens rörelser gjorde det lättare att tänka. Jag kunde få ihop meningar igen, behövde inte ringa och svara på mail. Jag blev inte heller lika ivrig att serva familjen. Ska bara sy några stygn till… Och när jag gjort det hade det ofta löst sig, någon annan hade ryckt in. Varje dag tänker jag på det – har jag gjort något som var roligt? Om inte, så går jag och köper en blomma till mig själv.

Numera står jag på plus hela tiden. Varför? Förmodligen för att jag lärt mig säga de två orden: ”Det räcker.” Det tog tid, och jag får ständigt påminna mig själv. De kan tillämpas på allting. När jag förr kände att jag måste läsa fem doktorsavhandlingar inför ett stort reportage, så säger jag nu: det räcker med två. Inför förra julen var jag väldigt irriterad eftersom vi bara hann tvätta ett fönster. Då fick jag påminna mig själv igen. Och sedan blev det en väldigt trevlig jul.

Häromdagen skulle jag äta lunch på Gunnebo slott. Jag tittade i garderoben, hade absolut inget att sätta på mig. Då fick jag tänka efter igen och kom på att jag har ett par väldigt fina skor. Det räcker. Jag blev på gott humör och tror inte någon tyckte att jag var tråkigt klädd.

Tänk om jag hade lärt mig de här två orden när jag var ung? Tillämpat dem när jag var småbarnsmamma. Dessa år av ständigt dåligt samvete, kanske hade jag varit lite mer barmhärtig mot mig själv.

Ibland föreläser jag om utmattningsdepression och vägen tillbaka. Efter en kvinnofrukost på Frälsningsarmén, sa en ung kvinna till sin väninna: ”Jag behöver inte träna varje dag. Jag måste inte ha MVG på varje tenta. Jag ska ha ett liv också!” Det gjorde mig glad.

Nu slutar jag här. Det räcker.

Eva F Dahlgren

(publicerad i Femina nr 1/2007)

FINDUS VS FELIX

Ett par gånger i min barndom passerade jag Eslöv. Pappa hade en gammal Chevrolet och jag och mina bröder satt i det mjuka breda baksätet. När vi närmade oss Eslöv drog vi upp bilrutorna och svischade snabbt förbi. I Eslöv kunde man inte stanna – här låg Felix.
Pappa var chef för produktutvecklingen på Findus och den stora fienden här i livet hette Felix. Det fick jag lära mig i Findus lekskola.
I fotbollsmagasinet Offside nr 1/2000 skrev jag om min barndom i reportaget FINDUS VS FELIX.

Och så rullar vi på ärtorna igen! Hej! Hej! Och så rullar vi…

Jag skrek mig hes, försökte lägga r:en långt bak i munnen, så att också de skulle rulla ordentligt, så att jag skulle låta som en äkta Bjuvsing. Findus i ärtgröna tröjor och vita byxor mötte ärkefienden Felix i rödbetsrött ställ.

Mitt livs match såg jag på Sellevi, idrottsplatsen på Findusområdet i Bjuv. Vi trängdes för att komma längst fram till planen, vi försökte puta och se ut som tonåringar fast vi gick i småskolan. Kjolarna stod rätt ut, uppstoppade som vi var med lager på lager av underkjolar, av skumgummi och hårdstärkt bomull. Med stora rosa Bubbelgumbubblor tittade vi hänfört på de svällande låren och vadorna. På Findus-spelarna. Hur Felix-spelarna såg ut kommer jag inte ihåg. Minsta rörelse från Findus och vi bet sönder bullgumsbubblan och tog sats: Och så rullar vi på ärtorna igen!!

Det var inte lätt att rulla på r:en. Vi kom inflyttande från Karlskoga där pappa arbetade på Bofors och där pratade man inte så. Till en början förstod jag nästan ingenting av vad folk sa. Men vi flyttade in i ett av Findus-husen och jag började i Findus lekskola och jag förstod snabbt att Findus var störst och bäst och starkast.

Och var det inte paradiset vi hade flyttat till? Oändliga åkrar, som lyste illgula av raps, fält med majs och broccoli. Och i trädgårdarna klättrade små persikor och vindruvor mot söderväggarna. Vi bodde i bostadsområdet som anlades på 40-talet med engelska ”factory in a garden” som förebild. Vi var omgärdade av försöksodlingar, där vi pallade gigantiskt stora plommon och päron. Men Findus hade en man på vakt. Han hade ”saltabössa” och rakborste i hatten och ”det sved som sören i röven”, sa dom som blev träffade.

Mycket stod på spel under den här matchen. För jag hade börjat småskolan och där fanns det inte bara Findus-barn, som i lekskolan. Bjuv är från början en gammal gruvort och i andra ändan av byn bodde gruvarbetarna och tegelbruksarbetarna med sina familjer. Där var jag nästan aldrig. Dom var annorlunda och man hade hört om gruvan att det var fruktansvärt hårt och dom slogs och söp. Man kunde inte lita på dom,

”Felix har mycket godare gurkor!”, retades en kille. Jag minns hur upprörd jag blev, att äta någonting från Felix var förbjudet. Och han hade alltså gjort det – var det inte precis vad man kunde vänta sig? Förresten skulle man nonchalera Felix, det fanns nästan inte – och Eslöv var låg det? Men hans kommentar gjorde mig osäker och inte blev det bättre när jag frågade de vuxna och möttes av sneda leenden och undvikande blickar. Hade jag blivit grundlurad? Paradiset var inte säkert. Under de frodiga odlingarna vindlade gruvgångarna och varje dag klockan ett skakade hela vårt hus, när man sprängde nere i gruvan. Kunde man ramla ner?

Nej, Felix talade man inte om. Och kanske är det typiskt att när jag nu försöker få fram lite fakta om matchen mellan Findus och Felix, så hittar jag inte på Findus som minns. Jag får ändå kontakt med flera pensionerade arbetare, som var med och spelade fotboll. Nej, Felix har dom aldrig mött. Men jag vet bestämt att jag sett det och till slut ringer jag till Felix. ”Procordia”, svarar dom i telefon och jag blir vänligt bemött, det är precis som om det var helt vanliga människor som jobbar där. Till slut hittar jag deras pensionerade pr-chef Kaj Persson. Och han bekräftar: ”Jo, Felix och Findus möttes i fotboll. Det var i början på 60-talet och bara ett par matcher och det var inte fabrikerna som ordnade det, utan arbetarna själva”.

Jag läser jubileumsböckerna från när Findus firade 50 år 1991 och Felix firade 45 år 1987. Ett stycke industrihistoria rullas upp, men böckerna är väldigt olika. I Findus-boken nämns överhuvudtaget inte ordet Felix. I Felix-boken däremot återkommer tabeller hela tiden om hur försäljning och omsättning utvecklades jämfört med Findus. Här står också att ”Mest för att påminna Findus om sin existens, startade Felix driftslinjer för ärtor, spenat och bönor”. Men mot slutet av boken står det att lillebrorskomplexet håller på att försvinna.

”Det handlade hela tiden om att försöka springa ifatt Findus. Så fort dom kom med en ny produkt så kopierade Felix den”, säger Kaj Persson.

Till och med logotypen skulle efterlikna Findus. När man skulle börja med veckoannonsering i skiftet 50-60-tal så vände man sig till en reklambyrå. ”Där låg tidskriften LIFE och då såg vi att där har vi ju typsnittet”.

Annars är det Findus tidigare vd Lars Anderfelt som, åtminstone i Findus-boken, omnämns som ”den store kopiatören”. USA var föregångslandet och han gjorde mängder av studieresor dit. Härifrån hämtades barnmat på burk som kom 1948, kakmix, burksoppor – 1957 kom Findus med den nya TV-soppan. Och så djupfryst förstås. Vi var testfamilj för Findus och nästan varje middag åt vi prov X och prov Y, allt från konserverade bruna bönor till något som kallades TV-dinner. Frysta formar med små fack med potatis och grönsaker och något kött för sig. Det var en lång väg till färdig produkt och många prov x och prov y var inget vidare. Men TV-dinner kom från Amerika och det var bra. Det var långt före Vietnam-kriget.

Fram till 1962, då Nestlé köpte Findus, var det Marabou som stod bakom. Det var betydligt trevligare att testa deras chokladkakor och något helt nytt som hette O´boy. Men jag tror aldrig att bananvarianten kom i produktion.

Nej, ingen minns alltså matchen mot Felix. Däremot får jag livfulla berättelser som hur Finduslaget klådde både Bjuvs A-lag och Gunnarstorps A-lag. Finduslaget fick en verklig rivstart när det bildades 1945, genom att besegra Bjuvs IF med 3-1.

Egon Andersson, pensionär, berättar att Findus hade fem interna lag. Det var Expeditionen, Fabriken, Vaktmästeriet, Tjänstemännen och Laboratoriet. Varje måndag var det match på Sellevi. Men det var aldrig någon träning, utan match direkt.

”Folk offrade sig totalt och bröt både armar och ben. Man skulle försvara sin avdelning, för det var ju mycket eftersnack efteråt”, säger Egon Svensson.

Bjuvs kommun består av flera byar, där var och en har uppstått kring en kolgruva. Gunnarstorp är en av byarna och i Gunnarstorps IF spelade Egon Svensson på 60-talet. Han berättar att trots att byn bara hade 300 invånare lyckades man komma upp i division ett och kvala till allsvenskan.

”Det var en sensation att ett sånt litet lag kunde nå så långt. Det var ute i hela rikspressen”, berättar han.

En annan av de Findus-anställda hette Wyllard Andersson och var lagledare för Gunnarstorps IF. Han hade varit i Danmark och sett hur de spelade And-spel, alltså bingo med ankor och tuppar som vinst. Han blev den förste att introducera bingo i Sverige och Gunnarstorps IF körde bingo i Folkets Hus.

”Massor av idrottsklubbar hörde av sig, så jag och Wyllard var runt och berättade hur man skulle göra. Vi var ända i Trelleborg”, berättar Egon Svensson.

Det blev ett lönande extraknäck för Wyllard att sälja bingobrickor och andra artiklar som hörde till spelet. Och idag finns det väl knappast någon idrottsklubb som inte finansieras av bingo.

Det var alltså små klubbar och trots att Bjuv idag är storkommun, så har varje by fortfarande sitt eget lag och sin egen brottningsklubb. Det är Nyvång, Skromberga, Bjuv, Billesholm, Gunnarstorp, Norra Vram…

”Det bygger på engagemanget och jag tror aldrig det skulle fungera om man skulle ha ett gemensamt lag för Bjuv”, säger Egon Svensson.

Brottning är alltså fortfarande populärt. En annan pensionär, Sture Lindkvist, berättar att så var det på landet när han växte upp. Det var fotboll på sommaren och brottning på vintern. Handboll fanns visserligen också, men det fanns inte på landsbygden eftersom det krävdes en stor hall. Brottning däremot fick plats i en liten lokal.

Det var bara arbetare som spelade fotboll och brottades. Och naturligtvis inte kvinnor. ”Brottning är ju en mycket egendomlig sport för damer”, säger Sture Lindkvist som brukar gå och se när de tränar.

Han berättar att på den tiden var det 14-årsgräns både för att vara med i fotbollslaget och brottningslaget. Då ansågs man vuxen och några pojklag fanns inte. Men för gruvarbetarna blev ändå den aktiva tiden kort.

”Det var så jädra hårt att de i stort sett bara orkade spela kort och dricka öl. Många hade ju en stor familj att försörja redan vid 22”, berättar han.

Ja, när man läser om förhållandena i kolgruvorna är det svårt att förstå hur någon orkade med det arbetet. Det var innan Höganäsbolaget tog över och gruvgångarna var bara 70 cm höga och de arbetade tolv timmar i sträck och knackade för hand. Men det var bra betalt, säger Sture Lindkvist, vars far arbetade i gruvan i Bjuv.

Med Findus kom ett alternativ. Arbetet i livsmedelsindustrin var betydligt lättare, men också sämre betalt eftersom det var en kvinnoindustri.

Stures bror Oskar Lindkvist, var ordförande i arbetarkommunen i Bjuv, när det var aktuellt att Marabou skulle köpa den gamla Fruktvin och Likörfabriken, som hade döpts om till Fruktindustrin med det hopdragna namnet Findus.

”Diskussionerna var heta: Var Findus bra eller dåligt för Bjuv? Jag minns att många gruvarbetare inte ville att deras kvinnor skulle lämna hemmet. Ska våra kvinnor lämna våra barn för att tjäna några kronor på Findus?, berättar Oskar Lindkvist.

Det gjorde de. Men Findus behövde mängder med arbetskraft, särskilt på somrarna då bland annat tonvis med jordgubbar skulle snoppas.

”Det kom massor med damer – ända från Danmark, det var mycket att göra för en ungkarl”, säger Sture Lindkvist. Brodern Oskar säger att det var ”politik, fotboll och lite fruntimmer, det var vad man hade?”

Vad hade fruntimren? Jag vet inte. Men på 60-talet började Findus kora Miss Ärta. En skönhetstävling som rönte stor uppmärksamhet i Italien, att döma av personaltidningen från 1962. ”Alla blondiner tas tacksamt emot i Italien. Allt från Anita Ekberg till misser i Bjuv”, hälsade man från fabrikerna där nere. Nej, jag var inte blond och att bli Miss Ärta var inte att tänka på. Även i Hjärtebiblioteket, tidningar som jag inte fick läsa men som jag hittade en hel låda med på Bjuvs soptipp, skulle man vara blond. Då kunde man bli gift med en flygkapten eller överläkare.

Jag jobbade ett tag i leverstuvningen. Bastanta medelålders kvinnor med stora bröst och hårnät missade aldrig ett tillfälle att kommentera kropparna hos de unga pojkarna som var deras kollegor.

Nej, i Bjuv behövde man aldrig tvivla på kön och klass. Det diskuterades över huvudtaget aldrig. Och nu har Bjuvs kommun återupptagit seden med att kora Miss Ärta. Detta efter att Toppfrys i Dalsland börjat med detta. Findus är med och sponsrar Bjuvs Miss Ärta med en silverbrosch i form av en ärta.

Klasskillnaderna var förstås ännu större på 40-talet, men Sture Lindkvsit berättar att på Findus tennisbana tillämpade man ett system med en stege, där den som skrev upp sig sist fick utmana någon av de två som stod före på listan.

”Till en början var det bara höjdarna och tjänstemännen som spelade, men så började vi arbetare skriva upp oss. Och vi hade mycket bättre kondition eftersom vi spelade fotboll. Så efter ett par-tre år var topparna borta och vi hade tagit över listan. Det var första gången en arbetare kunde ringa hem till en tjänsteman och utmana på lika nivå”, säger han.

Ärtor var alltså Findus specialitet och här ligger idag världens största ärtfabrik. Men Felix hade som sagt också börjat med ärtor. Kaj Persson, den tidigare pr-chefen på Felix, berättar att han försökte få vd-arna för de två företagen att mötas i golf.

”Det var väldigt dyrt för Felix att ha en ärtlinje, så det fanns ju en del att prata om”. Han fick dem att börja skriva brev, men det var inte lätt, för de ville knappt besvara dem. ”Dom var sura som satan”, säger han.

Men 1971 möttes de i golf på Eslövs nya bana och sedan blev det retur i Bjuv.

”Vi gjorde upp så att vi köpte ärtor från Findus för våra grönsaksablandningar och Findus köpte potatismos av oss för sina storköksprodukter”.

Sedan dess har utbytet i golf fortsatt. Numera möts Findus och Felix även i skytte och bowling, men det är inte samma fight som på 60-talet. Man har delat upp marknaden. Findus har inte längre några gurkor och rödbetor och Felix inga ärtor och spenat.

Eslöv ligger knappt fem mil från Bjuv, men jag minns bara att vi åkte igenom en enda gång. Vi satt i den mjuka soffan i den gamla amerikanaren och vi stannade inte och jag kommer ihåg att de hade en väldigt stor kyrka. Eslövsgotik heter det visst. Först nu när jag börjat läsa på, har jag fått veta att Felix var namnet på en person.

Herbert Felix flydde undan judeförföljelserna i Tjeckoslovakien och gifte sig med en svenska. I fickan hade han gurkfröpåsar, berättas det på Felix. Hans farfar hade gurkkonservindustri i Tjeckoslovakien och han tog med det kunnandet och startade fabriken i Eslöv utifrån ättiköverskottet i Salubrinfabriken. Runt Herbert Felix var det rena personkulten, han var en ”trekvartsgud”, berättar Kaj Persson. Han åkte som frivillig officer till England 1943 och deltog i de allierades invasion av Normandie. Innan avresan skrev han 47 A4-sidor med instruktion hur företaget skulle skötas. Vad dom än gjorde, så skulle de alltid ägna mest kraft åt gurkorna.

När han kom tillbaka från kriget i full majorsuniform, stod hela Felix-personalen utanför grindarna och hurrade. Han gick rätt in i fabriken och när han upptäckte en massa spill från gurkor, började han skälla och mena att det måste dom göra något av. Så föddes Bostongurkan, som fick sitt namn av en anställd som vann tävlingen.

Ja, gurkorna och rödbetorna var (och är?) Felix stolthet. Kaj Persson skickar mig ett klubblad från Eslövs Bollklubb 1987. Här skriver han om det nya EBK-styrets första sponsorträff i klubbaracken vid idrottsplatsen. Han tog med sig Felix fotbollsintresserade köksmästare Enock Martini. Den riksbekante Göte Bernhardsson talade och sedan utspann sig följande. Jag citerar:

”In träder en köksmästarkollega till Martini med den utlovade representationspytt-i-pannan.

-Vi kan inte stanna, viskade Martini i mitt öra.

-Vá f-n då för, svarar jag.

-Flaskan!

-Vilken flaska?

-Ketchupflaskan den är inte från Eslöv, den är från Uppsala. Å pytt-i-pannan é från Staffanstorp.

-Å gurkorna är fantamej inte våra och rödbedorna é från Tollarp!

Stämningen blev plötsligt lite avslagen, men lättades upp av konstaterandet, att det var med pytt i pannan och tillbehören som med fotbollslagen nu för tiden.

I Göteborg finns inga göteborgare och i stockholmslagen inga stockholmare. Så vi fick svälja förtreten, skriva under sponsoravtalet.

-För Eslöv, För Felix, För framtiden.”

Nu gör inte Findus gurka mer och jag köper faktiskt Felix utan att skämmas. Men man fortsätter konkurrera. Båda tillverkar pizza och annan färdigmat. Och sedan Felix skrev avtal med Semper 1971 om att tillverka Sempers barnmat, är Felix ärkefiende även inom barnmaten. Felix damer mötte för övrigt Sempers damer i fotboll redan 1972.

Nu har Findus just bytt ägare och heter Findus Svenska AB – inte Nestlé.

”Det är lite Klondyke, lite Vilda Västernstämning igen”, säger inköpschefen Crister Lund på Findus.

Och fighten med Felix är hård. Båda hävdar att de har 52 procent av barnmatsmarknaden.

Matchen är inte avgjord.

Eva F Dahlgren

(Publicerad i Offside nr 1/2000)

STRINDBERG FÖRSTOD MIG

Texten STRINDBERG FÖRSTOD MIG inledde Helsingborgs Dagblads kultursidas serie ”Min Strindberg” och publicerades den 24 december 2007.

När Strindberg kommer till Lund strax före förra sekelskiftet möter han en gammal vän och frågar:

”-Kan man sova om nätterna här i Skåne?

-Inte just! Alla människor klaga över att de ha maran, bröstbeklämning, affektioner åt hjärtat.

– Så lägligt jag då har kommit, eftersom detsamma just är fallet med mig.”

Strindberg hade många kriser, men den så kallade Infernokrisen (1894-97) var nog den djupaste. Det är i alla fall den som sysselsatt flest psykiatriker.

Jag är inte psykiatriker. Men när jag själv drabbades av ”bröstbeklämning, affektioner åt hjärtat” bar jag den lilla pocketboken Inferno i innerfickan, tätt mot bröstet. Den blev mitt ankare, min trygghet. I Inferno bekriver Strindberg symtomen. Jag kände igen dem – nästan alla.

Strindberg kom över sin kris och inte bara det. Den följdes av en oerhört kreativ period – han skrev 20 dramer på fyra år. Alltså måste det kunna gå över. Det måste gå att få bukt med ångesten, hjärtklappningen och oförmågan att skriva. Strindberg gav mig tröst.

Jag minns inte när jag mötte honom första gången. Troligen var det i tonåren. Jag läste Tjänstekvinnans son och sedan var jag fast. Jag fann en syskonsjäl. En man, född mer än 100 år före mig, och dessutom kanske kvinnohatare? Men det är inte för hans kvinnosyn jag tycker om hans författarskap, lika litet som jag beundrar Dostojevskijs för hans antisemitism.

Nej, det är själva positionen i tillvaron. Förhållningssättet till människor och samhälle: Att alltid angripa förljugenheten. Att riva kulisserna.

Att läsa Strindberg är för mig som att öppna fönstret. Jag får frisk luft.

Vad var Infernokrisen? Blev Strindberg psykiskt sjuk? Experterna har beskrivit Strindberg som hysterisk, schizoid, borderline, paranoid, missbrukare, psykoinfantil, hjärnskadad, schizofren, epileptiker…

Kanske var han bara trött? Överansträngd?

I hans samtid var det många som ansåg att han var galen – en vulgär författare som borde censureras och åtalas. Själv odlade han inte denna bild. Han var rädd för sinnessjukdom, det var liktydligt med att spärras in.

I Inferno berättar han:

”Jag börjar med att besöka läkarne. Den förste påstår att jag lider av nevrasteni; den andre har klart för sig att det är angina pectoris; den tredje paranoia, således sinnessjukdom; den fjärde emfysem…Detta är tillfyllest för att jag kan känna mig skyddad mot att inspärras på dårhus.”

Den första diagnosen, nevrasteni, var dåtidens namn på det vi idag kallar utbrändhet eller utmattningsdepression. Och det är så jag läser Inferno: Vi hade samma sjukdom.

För Strindberg började det med att den litterära inspirationen sinade. Privat hade han också trasslat till det.

I Berlin hade han haft ett förhållande med norskan Dagny Juel. De tillhörde båda konstnärskotteriet på krogen Zum Schwarzen Ferkel tillsammans med andra skandinaver som Edward Munch, Ola Hansson och Bengt Lidforss. Dagny Juel blev sedan älskarinna åt Bengt Lidforss och gifte sig så småningom med en av Strindbergs vänner, den polske poeten Stanislaw Przybyszewski. Strindberg börjar hata Dagny Juel, misstänker att hon förtalar honom, påstår att han är en dålig älskare.

Han har också snabbt både gift sig och brutit med den tyska journalisten Frida Uhl.

I augusti 1894 reser han till Paris, där man redan uppfört Fröken Julie och Fordringsägare. Han tar in på det lilla pensionatet Hôtel Orfila på Rue d´Assas och ägnar sig åt naturvetenskapliga experiment. Han försöker göra guld.

Det är här Infernokrisen kulminerar. Han känner sig utsatt för mordförsök. ”En elektrisk ström söker mitt hjärta, lungorna upphöra att funktionera…”

Strindberg var förföljd av elektricitetsapparater och elektriker. Och den som skickar elektriska strömmar genom väggen är ryssen Popoffsky. Ett fingerat namn för Dagny Juels man, poeten Stanislaw Przybyszewski.

Jag försökte inte göra guld. Och jag var inte förföljd av elektriker. Däremot av telefoner. Det ringde överallt, till och med i Botaniska trädgården. Det var inte till mig, det visste jag, men varje signal fick hjärtat att rusa: Vem är det, vad är det nu jag måste göra, eller borde ha gjort?

Kanske stämmer det att utbrändhet inte är någon ny sjukdom? Vid förra sekelskiftet var det elektriciteten, ångmaskinen, telegrafen, som gjorde folk uppjagade. Nu är det…jag gissar på datorerna och all information.

Alla ljud förstorades och dånade i mitt huvud. Jag tålde inte ens ett element som susade. ”…susningen i öronen, vilken liknar bullret från en vattenkvarn”, som Strindberg formulerar det.

Jag promenerade på kvällarna, i skydd av mörkret. Smög omkring i skuggan av de presterande. Overklighetskänslan: Detta kan inte vara jag. Strindberg skriver i Inferno: ”Tänka sig, att sex veckor förut satt jag här vid borden; min teaterdirektör lät bjuda sig av mig och tilltalade mig med käre mästare; tidningsmän ävlades om att interviewa mig, fotografen utbad sig äran att få sälja mitt porträtt. Och nu: tiggare, en brännmärkt man, utstött ur folks umgänge!

Piskad, ryggbruten, jagad till döds stryker jag utefter boulevarden som en nattsvärmare och drar mig tillbaka i min håla hos de pestsmittade. Här stänger jag in mig på mitt rum, här är mitt hem.”

Efter ”en fasans natt” på Hôtel Orfila, flyr Strindberg till Skåne. Till läkaren Anders Eliasson i Ystad, en av hans beundrare. Han ordineras kallvattenkur och Sulphonal till natten. Och naturen läker. ”Tystnaden i Skurup lugnar”, skriver han i ett brev. Idag finns det rehabiliteringsträdgårdar för utbrända.

Jag äter valnötter. Det är bra för hjärnan anses det, eftersom de är rika på omega 3-fetter. Att just valnötter är bra, är lätt att komma ihåg. De ser ut som hjärnan. Det sammanträffandet skriver även Strindberg om, i En Blå Bok.

Jag läste Strindberg. Och han läste Swedenborg. Naturforskaren Emanuel Swedenborg som blev andeskådare och obehindrat umgicks med andar.

”Allt det som vederfarits mig återfinnes hos Swedenborg; hjärtångesten (angina pectoris), bröstbeklämningen, hjärtklappningen, vad jag kallade den elektriska gördeln, allt finnes där…” Swedenborgs stora projekt var att vetenskapligt bevisa att själen är odödlig. Och var den sitter. Inte konstigt att han blev utmattad.

Genom att läsa Swedenborg fick Strindberg en ny syn på de hotande makterna. De blev vänligt sinnade och ville leda honom in på den rätta vägen. Han övervägde att bli katolik och starta ett kloster. Det gjorde han inte. Men han kom alltså in i en stark kreativ period.

Jag hittade andra metoder för att bli frisk. Men att jag läste Inferno var nog en starkt bidragande faktor.

Strindberg förstod mig. Det var skönt att vara två.

Eva F Dahlgren

(Publicerad i Helsingborgs Dagblad 24 december 2007)