Om hur det är att drabbas av utmattningsdepression har jag beskrivit i dokumentärromanen ”Det här är inte jag”. Det är ingen självhjälpsbok, utan en skildring inifrån av en sjukdom som inte syns utanpå. Jag känner inte till några mirakelkurer för hur man ska komma tillbaka, eller ännu hellre – aldrig bli sjuk. Men några insikter har jag fått och om dessa skrev jag i en krönika i Femina nr 1/2007 under rubriken DET RÄCKER.
-Vilken tur det var, att du blev så sjuk! Annars hade du aldrig förändrat dig.
Jag ryckte till. Min äldsta dotter, 21 år och nyss utflugen, satt hemma vid köksbordet, tog en slurk ur favoritkoppen och tittade på mig.
-Hur menar du då?, pep jag ynkligt.
-Förr skulle du lägga dig i allting. Det var som om du höll hela världen i din hand.
-Men nu är du en av oss, tillade hon.
Jag tänkte efter. Jo, jag har avgått. Jag har inte längre ansvar för allting. Det är konstigt, men världen tycks fungera ändå.
Att det skulle ta 50 år innan jag lärde mig leva. Och behöva bli så sjuk, få hjärtklappning och panikångest bara jag gick in i en affär. Eller försökte åka spårvagn. Jag som alltid varit så duktig. Jag föll ner i ett stort kallt mörker. Isen brast, jag kämpade och kämpade för att komma upp. Men jag hade inga isdubbar, och mina armbågar var inte vassa nog.
Jag skämdes. Ville inte gå ut, riskera att träffa någon lyckad, högpresterande bekant. Avslöja att jag blivit dum i huvudet, varken kunde räkna eller läsa, inte heller koka kaffe. Jag fick inte luft. Någon hade proppat min strupe full med plastkassar, jag drog och drog men fick inte upp dem.
-Du ska bara göra det som är roligt, sa min läkare.
Roligt? Kunde man få göra något som inte bara var plikt? Var inte hela livet ett enda pärlband av saker som måste klaras av, som måste avverkas. Tvätten, disken, artikeln, nästa artikel, födelsedagskalas, julen, påsken, träningen, städningen, nyårsfesten. Hur jag än bar mig åt, stod jag ändå på minus. Jag kunde alltid skriva om artikeln så den blev lite bättre, ha finare hemma, skaffa fräckare kläder, tuffare frisyr, vara lite trevligare på jobbet, mera vältränad, ta hand om mina sjuka föräldrar lite mer, ringa vänner oftare. Vara en bättre mamma.
Jag började brodera. Det var en stor omställning, eftersom jag var tvungen att sitta stilla. Men någonting hände med hjärnan, det var som om handens rörelser gjorde det lättare att tänka. Jag kunde få ihop meningar igen, behövde inte ringa och svara på mail. Jag blev inte heller lika ivrig att serva familjen. Ska bara sy några stygn till… Och när jag gjort det hade det ofta löst sig, någon annan hade ryckt in. Varje dag tänker jag på det – har jag gjort något som var roligt? Om inte, så går jag och köper en blomma till mig själv.
Numera står jag på plus hela tiden. Varför? Förmodligen för att jag lärt mig säga de två orden: ”Det räcker.” Det tog tid, och jag får ständigt påminna mig själv. De kan tillämpas på allting. När jag förr kände att jag måste läsa fem doktorsavhandlingar inför ett stort reportage, så säger jag nu: det räcker med två. Inför förra julen var jag väldigt irriterad eftersom vi bara hann tvätta ett fönster. Då fick jag påminna mig själv igen. Och sedan blev det en väldigt trevlig jul.
Häromdagen skulle jag äta lunch på Gunnebo slott. Jag tittade i garderoben, hade absolut inget att sätta på mig. Då fick jag tänka efter igen och kom på att jag har ett par väldigt fina skor. Det räcker. Jag blev på gott humör och tror inte någon tyckte att jag var tråkigt klädd.
Tänk om jag hade lärt mig de här två orden när jag var ung? Tillämpat dem när jag var småbarnsmamma. Dessa år av ständigt dåligt samvete, kanske hade jag varit lite mer barmhärtig mot mig själv.
Ibland föreläser jag om utmattningsdepression och vägen tillbaka. Efter en kvinnofrukost på Frälsningsarmén, sa en ung kvinna till sin väninna: ”Jag behöver inte träna varje dag. Jag måste inte ha MVG på varje tenta. Jag ska ha ett liv också!” Det gjorde mig glad.
Nu slutar jag här. Det räcker.
Eva F Dahlgren
(publicerad i Femina nr 1/2007)